Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 2

vård han tagit om Axels sista stunder, bad sin onkel och taat att åt henn2 öfverlemna tillsynen öfver hans skötsel, men var nära att låta ett utrop af fasa undfalla sig, då hon första gången framträdde till den sjuke, hvilken hon blott bastigt och otydligt bade sett den föregåends aftonen. Der låg ju drag för drag samma person, som hade förskräckt henne i drömmen? Hon igenkände bonom så klart, så tydligt, eburu det hånfulla leendet nu var borta, alt det fordrades hela henns beslutsamhet och kraft, för att besegra det motbjudande intrycket och fullfölja hvad hon sjelfmant åtagit sig. Albrecht, som under hela sjukdomen bibehöll sans och medvetande, var dock så tacksam för hennes omsorger, så tålig och nästan glad i sina plågor, att den obehagliga känslan småningom utplånades och snarare öfvergick till intresse och välvilja. På nyåret kunde ändteligen majoren för första gången lemna sina rum, och det var med bjertlig tillfredsställelse Elisabeth såg honom i det vanliga förmaket intaga platsen på soffan, hvars kuddar bon hade lagt så beqvämt som möjligt för den vackra konvalesceutens räkning. Den smidiga men höga, muskelstarka gestalten, det svarta, buckliga håret, de mörkbruna, brinnande ögonen, den krokiga näsan och gula hyn, vittnade om e!t häftigt och lidelsefullt temperament, hvaruti hans på raöderret spanska härkomst troligivs icke hada så liten del. Ett ridderlgt och äfventyrligt mod, ett lifligt, 1ekande lynne, ena tammeligen vårdad uppfostran och ena ännu större vana att umgås med meaniskor, gjorde honom i sällskapslifvet intressant