Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 1

net deraf. Öfver allt såg hon den nattliga skepnaden fara fram på stormens vingar, sitta på molnets rygg, eller dyka upp ur böljornas bädd. En skarp nordostlig vind piskade och uppretade vågorna till ett ytterligt raseri Trotsigt och hotande reste sig deras stolta hjessor, splittrande cch brusande sjönko de åter, när stormen bortslitit deras vacklande skumkronor. Dagern hade redan börjat falla, men hur länge Elisabeth stirrade ut öfver det upproriska elementet, tyckte hon sig skönja ett föremål, som än försvann, än åter syntes. I börja tog hon äfven detta för en synvilla; men småningom blef det henne tydligt att en farkost sökte närma sig deras land. De djerfva stärkarlarne trotsade väl ofta i sina små båtar hafvets och vindarnas vrede, men den hon nu såg tycktes vara en slup, och af hvilken anledning befann sig väl en sådan ute i detta hårda väder? Ingen af deras grannar kunde vara nog förmäten att blott för ro skull bafva utsatt sig derför; varsammare än så voro de alla; det var således fremlingar. Elisabeth följde med orolig nyfikenhet hvarje rörelse af den oväntade uppenbarelsen,. Roddarne syntes länge modigt kämpa mot den tilltagande sjögången; men slutligen måtte krafterna hafva svikit dem, ty Elisabeth märkte med förskräckelse att båten började drifva ned emot blindskären, hvilka hon visste hafva kostat många menniskors lif. Utan att veta eller förstå på hvad sätt de skulle kunna varnas eller frälsas, snarare flög än sprang hon till sin onkels rum, ryckte upp dörren, ropande: Kom! i himlens namn! skynda, rädda! de förgås der bortal och ilade i samma ögonblick vidare, innan den bestörte gubben hann göra henne någon fråga. Han följde efter så fort han förmådde, men var dock knappast utkommen, förr än hon från balkongen er störtade emot honom med de tröstlösa orn: Ack, onkel, det är redan fir sent; jag såg när slupen kantrade.v . Ändteligen får jag då reta hvarom frågan