Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 1

från döden. Den arma medern bad och besvor mig, att icke tillåta sonen lemna dem, och jag visste ej heller att ban, tvärt emot mitt förbud, gjorde det, förr än vi redan voro långt från tyska kusten. Stackars gosse, han gick blindt sitt öde till mötes. Det göra vi alla, kära Albrecht, sade amiIralen; men den arma modern och flickan är det bedröfligt med.n Jag skall åtminstone sörja för deras underhållv, inföll majoren lifligt. Det är min ovilkorliga pligt, efter jag blef en orsak till deras sorg och förlust., Det är godt och rättskaffens både handladt och tänkt, min son, sade farbrodern bifallande, 3ch en Guds nåd var det, att ni ej omkommo allessamman i den lilla slupen under en sådan storm. Jag förstår minsann ej, fortfor gubben, med välbehag betraktande sin djerfva brorson, hur du, en landkrabb2, kunde våga... Det var ju ej långt jag hade att faras, genmälde Albrecht, oca kaptenens krukaktighet retade mig, ty vädret var ej så hårdt att vi, om han icke varit en erkemes, behöft ligga för ankar i flere dygn. De fyra matroserne voro genast villige att följa mig, och hade ej vinden Vext så oupphörligt, samt snöyren inträffat, så att vi togo fel om kosan, bade allt gått bra och karlarne ej hunnit blifva uttröttade. Ja, ja, öfverdådigt var det i alla fall; men jag näns ej lexa upp dig derför, efter jag nu har dig välbehållen här, och dessutom så — så har jag sjelf gjort ett och annat sådant der streck i min dar, som alldeles inte var rätt, men ändå -— jaha, i afton hörde du tantes förbud att ej få röra dig ur fläcken; men i morgon, om du orkar, skall jag presentera dig för en ny kusin. Morgonen kom, men den formliga presentationen miste på sätt och vis inställas, ty Albrecht qvarhölls vid sängen af en allvarsam inflammatorisk feber. Elisabeth, som tyckte sig hafva en skuld till sin unga frände, för den