Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 1

vanartige pojken — alldeles som jag sjelf i min egen ungdom — likadan, likadan! Det dröjde ej särdeles länge förr än den skeppsbrutne, genom öm och tjenlig behandling, började komma sig och öppnade ögonen. Tvekande betraktade han sin omgifnipg och frågade: vÄr jag verkligen hos min goda onkel, eller . . .n Det är du, min gosse; men din snkomst höll på, att i stället för glädje, bringa oss mycken sorg svarade amiralen med ett kraftigt handtag. nAck, förebrå mig ej min otålighet, goda, bästa onkel! Jag stod ju snart sagdt i åsynen af parad sets portar, och hvad var då naturligare än att jag ville nalkas dem? Men — hur är det med mina stacksrs olyckskamrater? Jag ser ej — j:g saknar — de blefvo väl alla vid lif? frågade majoren oroligt. Ja, åtminstone i det aldra rärmasten, svarade amiralen, litet tvehågsen om den unga männen tålde vid attännu underrättas om verkliga förhållandet. nNågon fattas alltså? återtog han häftigt. Nå ja, en då, efter du vill ha det så bröstgänges, svarade gubben. Hvilken, hvilken?, sade majoren uppspringande. Onkel, jag måste genast veta hvilkendera?, Sakta, sakta, min unga junker; håll man siz vackert stillan, inföll amiralen hejdande. ,Det kan vara nog med den olycka, som redan är skedd. Den förlorade lär ha varit din betjent, eftev hvad jag hörde, Min fruktan var således grundad, sade majoren med oförställd rörelse; soch jag har gjort en förlust, som kanske aldrig blir mig ersatt. Det var en yngling som öfvergaf allt, sitt fådernesland, sin gamla mor, till och med den flicka ban älskade, för att följa mig af ren tillgifvenhet och erkänsla, emedan jag en gång lyckades att undan några råa soldater rädda hans unga syster från vanäran och honpm sjelf