Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 1

HOÖOLMFRUN. ) OCKSÅ EN SANNSAGA AF A—. En ovanligt kall och ruskig dag, sedan man länge varit sysselsatt medspalierandet och uppbindnirgen af en mängd olika vextalster, satt Elisabeth trött och ensam vid fönstret i sitt lilla kabinett. Hennes tankar irrade vida omkring och sökte sina föremål både i himmel och på jord, men återkommo dock som oftast till en dröm, hvilken föregående natt hade gycklat för hennes inbillning. Det gafs, så hade hon tyckt, i bennes föräldrars hus en lysande fest, till firande sf hennes nyss timade hemkomst. Sällskapet var redan samladt och man väntade endast på henne sjelf för att öppna balen; men som vanligt i de flesta drömmar, kunde bona aldrig biifva firdig, hur hon än skyndade sig. Ingen prydnad satt som den borde, ingen spets föll i vederbörliga veck. Band gingo ur, nålar stucko, lockar brändes bort, med ett ord, .förtretligare toilett hade hon aldrig gjort. Ändteligen fick kammarjungfrun lägga den mjuka kachemiren öfver henaes axlar och hon skyndade ensam genom en sidogång, som ledde till salongen, men up-. pehölls plötsligen af ett oförmodadt hinder. Midt! för hennes fötter hade en lucka öppnat sig, Och i ett djupt, af stalaktiter gnistrande, hvalf varseblef hon en gestalt, som sakta men tydligt höjde sig, mer och mer, tills hon urskiljde de mörka dragen af en yngling, hvilken med ett hånfullt leende tycktes betrakta henne. Hon ville fly, men dessa brinnande blickar förlamade all hennes kraft, och likväl var hon redan så nära, att hon såg honom utsträcka handen för att draga henne ned till sig, så nära, att hans heta andedrägt nådde hennes kinder. I högsta ångest utstötte -hon ett rop, som väckte henne från den förfärande synep; men det oaktadt ville den ej upphöra att fe följa henne och hon förmådde ej aflägsna min) Se A. B. JM 5 (240) och 6 (247).