Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 1

ör,, svarade onkeln, ,och det är icke sagdt att allt ännu är för sent. Spring du förut, mitt barn, och säg till att Kibn, Flink och Modig i ögonblicket göra loss Atalanta och styra ditåt som olyckan skedde.n Snart plöjdes ock fjärden af den snabba räddningsbåten, som gång efter gång tycktes försvinna i de djupa, salta fårorna; men amiralen, förtröstande på sjömännens lugn och skicklighet, var vid godt mod och uppmuntrade de förskräckta fruntimren. Vårdkasar upptändes långs hela stranden till vägledning genom det nu fullkomligt inbrutna mörkret; men linge sväfvade man dock i ovisshet om utgången. Slutligen nådde glada rop de väntandes öron, och inom kort landade Atalanta med en tillökning sf fem personer, hvarutaf tvenne voro sanslösa och de öfriga i ett högst utmattadi tillstånd. Hafva alla blifvit frälste?, var amiralens första fråga. Alla, utom en, som ej orkade hilla sig upper, svarade Kähbn. Vi gjorde hvad vi kunde, amiral. Det vet jag nog, min raska gosse; men hvilka ären j andre, godt folk, och hvarifrån kommen j?n bVi tillhöra skonerten Gerdas besättning och hafva legat vid Rummarön för motvind en hel veckan, svarade en matt stämma. Men så vidtalte majoren här vår kapten, att få låna slup och roddare, för ban var så ogement otålig att komma fram.n Majoren? hvilken major?. ufprepade amiralen. Jo den ena afdånade, som ligger der... inte den som kryar till sig, förstås, utan den der andra, Adlerfels måtte han hetan, svarade mannen. IA ärdige himmell utropade gubben; min broders son så nära döden! fort, fort! Engel! Elisabeth! han skall genast i säng! Ack, den