Aftonbladet – 25 oktober 1847, sida 3

Af din sång gaf första återklang; Der med dina skära, sköna toner Alla mörka afundens demoner Ännu blyg och rädd du först betvang; Der du lockat första undrans tårar, Der du njöt triumfens första vårar, Morgonrodnean af din nya dag; Der de första lof ditt öra bunno, Der de första tjusta bjer:an brunno För din själs förklarade bebag. Nir du blomhöljd, lagerkransad, vänder Nu igen till kala, kalla stränder, Der på tystnan nordan endast rår, I de gula löfven hösten suser, Ingen glans och prakt ditt öga tjusar, Länge vandt vid jubel, sol och vår, Ar du väl den fordna svenska flicka, Som ej solt skall ner med ömkan blicka På ett fosterland, så pjaggt och armt, Som ej bjuder hem så rika lotter, Men dock klepper för sin skörsta dotter I ett bjerta, älskande och virmt? Bär du hit än från den södra verlden Emot smickret, högmodet och flärden Sköna hjertat ännu lika stängdt? Ha på ärans, uppå ryktets höjder, Mellan dig och hemmets enkla fröjder, Inga skuggor i din själ sig trängt? Såden, nej, ej blifva skall vår smärta; Sådant, nej, ej blifva kan ditt hjerta, Rent som tonen, som din stämma skönt! Ty hur vidt hon än kring jorden drager, Med hvad kransar ulsf blommor, lager, fon sin konst, sitt snille finner krönt, Aidrig skall den trogoa Svenskan glömma Minnena, som hennes hemland gömma,: Och den körlek, bon der en gång rönt. Aldrig kan dock för ett trofast sinne Den fördunklas i ett trolöst minne, Första blicken, som vår sträfvan lönt. Kan ett bjerta väl, bland alla sånger Ut f lof, förgäta utin ånger, Fosterjorden, i hvars lugna sköt Der har gjutit sina första tårer — Sina blomstrings-, sina bildningsvårar, Och de flesta löften, det der njöt? Kom derför, dilt första ursprung trogen, Näktergal och slå i furuskogen Och dess tystnad än en gång din dril. Tänd ett Jjus i våra raulna dagar, Och när stunden suckar stum och klagar, Gif en ton, som passar ömt dertill. Tänd en stjerna uti våra nätter Med en röst, som ödets oförrätter Djupt och Jjuft ersätt2, gälda vill. O, sen sist du här ibland oss dröjde, Och du dig på sångens vingar höjde Ur vår åsyn, ur vår saknad sist, Hvilka sår ett vredgadt öde slagit, Alit virt bästa bort med dig bar dregit, Och bur mycket, mycket ha vi mist! Singarn med den glada gudayran ) Kestat uti sorgen från sig lyran, Gått att sjelf till högre andar lyss. Ti:l de ljusa rymders regioner Tinkarn ) med de rena, svenska toner, Skalden, som du tjust, dig tjuste nyss, Värnen flytt från dig, ifrån oss all2, Och du kan ej mera återkalla Med din skönsta ton, din ljufsta kyss Ströngarne, som Menskens anleto klungo ), Mcd en tox som din nyss söndersprungo Som en suck fån våra sommardar. Och i Nordens sturema, öde dalar, Utaf alla våra näktergalar Du den enda, sista är oss qvar. ) Tegnr. ) Geijer. ) Franzen. RE