minne. — Wergeland lefver än! Ty de ideer och sanningar, hvilka han uttalat under den korta morgonstunden af sin tillvaro, de lefva och de skola ständigt lefva så länge det gifves hjertan, hvilka äga känsla för det rätta och det sanna. — Wergeland lefver! Ty, har ej den fana, som af honom så herrligt blifvit planterad och som bär till inskrift Trosf ihet och Menniskorätt äfven åt Judarne har den ej sedan den af döden plötsligt rycktes ur Wergelands händer, af andra hans själsfränder åter blifvit upprest? — Finna ej de eviga sanningar, hvi ka Wergeland utialat, högsinte förfäktare i män, sådane som Daa, Sörensen, m. fl.? — Och är det ej Wergelands anda, som lifvar denna lilla hop, hvilken sluter sig till dessa mensklighetens ädla banårförare. — Viljan tillhör menniskan, handlingen försynen. — Och har du, förklarade. ande, lemnat denna jordens skådeplats, innan det medgafs dig att skörda frukten af ditt rika utsäde; så lefver du dock i dina herriiga skapelser ett lif, som hvarken död eller förgänglighet kan förinta. — Och i våra hjertan, i tacksamme Israeliters bröst, der har du upprest åt dig en evig minnesstod, på hvilken, med outplånliga drag, äro inristade de orden: Wergeland lefver än! Våra heliga urkunder förmäla att Patriarken Jacob en gång under en mödosam resa, på det ställe, der Guds kärlek uppenbarat sig för bonom, upprests en sten och uttalade dessa betydelsefulla ord: om din kärlek äfven framdeles ledsagar mig, om du gifver mig bröd till spis och kläder till skygd, om jag i frid får vistas i min faders hus; då skall denrna minnessten för mig vara et Herrans Tempel — En märkvärdig öfverensstämme!se äger rum emellan denna minnessten, hvilken Jacob då för årtusenden tillbaka helgade åt kärlekens uppenbarelse, och det Monument, som Israel nu reser åt vår hädangångne älskade broder. — Ty äfven vi gå nu, att under mödosam vandring genom lifvet, på det ställe, öfver det jordiska stoft, i hvilket Guds kärlek så skönt uppenbarade sig för oss, resa en minnesvård och säga: om din kärleksfulla ande äfven framdeles ledsagar oss, om vi erhålla bröd till 4 spis och kläder till skygd, utan att afund och hat! utöfva ett obehörigt intrång på vår rätt till sjelfförI 6 mm mm AS URTT a ÄR (JVM — AA a mA mm sörjning, om det ändtligen medgifves oss att i frid få lefva och andas i det sköna, älskade fadershemmet; då, ja då må denna minesstod beteckna den länge förtryckte sanningens slutliga seger; då må detta monument vara ett altar i naturens stora temIpel, byggdt af kärlek, och der kärlek allena — ej Ihatet — må hembära sitt offer! — O, sköna tanke! Låtom oss ett ögonblick dröja hos dig! — Är det ju så skönt, att tänka oss, såsom älskande bröder, dyrka en och samme fader; en hvar efter sitt begrepp, utan att skiljaktighet i Guds dyrkan medför ett uteslutande från de heliga lrättigheter, som tillkomma alla barnen i fadersIhemmet. — Ja, ett enda stort fadershus, i hvilket en hvar får inträda och verka, som vill egna sinal: Ikrafter åt Guds ära, Fäderneslandets väl och menskIlighetens gagn. — Och se, dimmorna vika undan,l .menniskokärlekens sol strålar frem och skingrar dem, Iden visar 0SS5, att äfven Nore i längden ej skalll, .Jkunna motstå dess lifvande strålar. Öfver Wergelands graf räcke brodern åt brodern den försonande handen; tacksamme Israeliter skola då vallfärda dit, egna en tår åt den förevigades minne, bekransa hans bild med eterneller och i salig kärlek utropa: Hell ditt minne, Henrik Wergeland, dul. outtröttlige kämpe för menniskorätt och menniskovärde ! I Hr Afzelius yttrade: : I Bland verldshändelserna, som skola utkräfva sig lett rum uti häfderna, utveckla sig de flesta från en Iringa och af mängden obemärkt begynnelse. Men skola de nå en sådan betydelsefull och välsignelserik) framtid, så måste i det ringa fröet inneboende ligga) den lifskraft, som allena segrar öfver tid och fördomar: neml. sanning och -menniskokärlek. Af sådan! natur synes mig den högtid vara, som samlat oss il: dag kring denna sköna minnesvård. j Hvilken var då den tidshändelse, den handling :t hvilkens minne denna högtidlighet är egnad att öfverlemna åt efterverlden? — Hvilken var den ädle mannen, hvars varma hjerta fordom lifvade de anletsdrag, hvilka nu den kalla malmen, åt framtiden skall förvara? — Jeg går att besvara båda dessa l! frågor: ! J kännen, medborgare! det folk, som tacksamhe-: ten sörjande samlat närmast kring denna minnes-! vård. Spillror af ett i tidsstormen krossadt samhäl-!f te, förföljde af årtusendens missöden, hafva desse för-, skingrade lefvat i elände: d. ä. utan fädernesland. a De bafva såsom främlingar bland folken måst tigga i jord och vatten — och arbeta för sitt och de sinas S bröd, ofta utan skygd af lag och menniskorätt. Och : E f I s s l j — hvilken häde!se mot Christendomens, den gudomliga Försoningslärans anda! de christne hafva hatet dem, i sjelfva Försonarens namn. Fanatismens ande har fästat hånet och föraktet vid sjelfva deras namn, som dock i tidens morgon var äradt af Gud och menniskor. Må jag då ohöljdt uttala det: Judar! — Judar hafva rest minnesvården åt en Christen man. Vi föras af dessa bemärkningar tillbaka till mörka, af fördomarna beherrskade tider, då äfven de Christna folken i deras lagstiftning uteslöto de förskingrade af Israels hus från all menniskorätt. Demi, förunnades ej att beträda deras jord eller söka derl, en fristad. Kastades at ödets stormar ens en oskyldig Jude, skeppsbruten på deras klippor, skulle han jagas såsom rofdjuren öfver deras landamären. Och ännu — fastän Guds ande märkligen rör sig deröfver, är mörker på djupet. Äfven Norge — vårt ädla brödrafolk, det frisinnade, rättskänsliga, häfderna bära derom vittnesbörd, då det under en stor och ädel! konungs beskydd fick, utan all inflytelse af främmande magt, rätt att gifva sig sjelft en l statsförfattning, uteslöt, utan tvifvel på grund af den varsamhet det trodde en sådan öfvergångstid fordra, 1 1 6 dessa kring vida verlden förströdde främlingar från all rätt att söka en tilflygt inom dess gränsor. Men ljusets segertid, Guds rike är hardt när, och många tiotal af år skola icke förflyta, då nationerna skola tillerkänna de förströdde, rättigheten att åter nämnas Guds Folk, det stora namn hvarmed de ärades i tidernas begynnelse. Och då skola allalJ Folk på jorden bära detta namn, och ingen trosbekännelse mer skilja broder ifrån broder. Men att I äfven Norge äger män, som lifvas af den sanna friI hetens ider, och inse hvad 49:de seklets upplysning, och Norrska folkets ära fordrar, kunna vi lära af den Man, hvars namn i dag äras af ett stort folk S med denna minnesvård — måhända den första ill verlden, som Judar helgat en Christens minne. Att!I förtjena en enda medmenniskas tacksamhet är ju mycket — men att hafva förtjent ett helt, olyckligt folks välsignelser, det är mer. HENRIK WERGELAND — detta i Europeiska bildningens annaler välkända namn — läses på min-S I I FN mel nesvården. Det var han, som med sitt försvar vid Norges Storting uppträdde för de uteslutnes — Judarnes rätt. I sanning en sällsam försvarare hade 2a farn;: i Hanrik Weroaland — feka hlatt med dål?