sarnas nivå, för att der qvarstanna. camanert ev IOERADNOSERERS TN 4 — Vi meddela här de tal, som vid förevisnnzen af Wergelandsta monumentet sistl. fredag hölls af br Lipmansson, lirare vid Mosaiska för amlingens skola, simt af hr prosten m. m. Afzelius. Hr Lipmansson yttrade: Den 43 Juli 4845 var en sorgens dag. Genom Nordanland gick ett sorgbud ut till frihetens vänner: frihetskämparnes leder hade glesnat, en bland dem, som ädlast och ifrigast trädt inom skrankorna för menniskorätt och menniskovärde, var försvunnen ur deras leder — fanns ej mer bland de lefvandes tal. Djupt skakades hvarje menniskohjerta, i hvilket medkänsla för menniskoslägtet och dess väl dväljes — då det budskap doft återljöd i dess inre: Henrik Wergeland är död, den för allt ädelt och skönt inspirerade skalden har gått till andarnes verld! Har då åter den förrädiska döden afklippt ett ädelt menniskolif, just i det ögonblick då det tycktes utveckla sig mest välsignelserikt och skönt! — så ljöd den dystra klagan i alla de kretsar — och dessa voro ej få — hvarest man med smärtfull själ saknade och sörjde den ädle. — Slägt och vänner, skalder och konstnärer, en hvar klagade så, om ock klagans ljud, sorgens och saknadens uttryck, ej allestädes voro de samma. Men se, bland Skandinaviens sörjande söner stodo der någre, hvilka väl ej läto sin sorg blifva hög!judd, men desto djupare kände förlustens smärta. — Och denna sörjande hop, hvar finna vi den väl? Förgäfves söka vi den bland det framskridande liktåget eller vid den aflidnes graf, förgäfves bland Norges ishöljda berg — nej! icke der; ty lagens iskalla bokstaf bar uttalat det, och uttalar det änn, att Israeliterne, derföre att de, med uppoffringar af det jordiska goda, hänga fast vid sin Tro. som blef dem uppenbarad på Österlandets berg, skola vara förvisade från det höga Nores bergstrakter. — Men i Norges grannstater, i det herrliga Danmark, i det fria Sverige, trädde judiska ynglingar samman, de der från fjerran åsett och beundrat Wergelands ädla sträfvan, och öfverenskommo att föreviga Norrmannens minne, som blifvit dem kärt — att resa en minnesvård på Wergelands stoft. Likasinnade ynglingar och män sällade sig snart till dem, judiska konstnärer lade hand vid verket, och så uppstod detta monument, enkelt till sin form, liksom Sanningen, för hvilken den ädie under sin lefnad stred och verkade — men dock betydelsefullt, liksom samma heliga sanning, till sin ide och sitt ändamål. Och tillåten mig nu, mine herrar! att med några ord närmare belysa denna minnesvårdens betyde!se. Bvem som rest den, åt hvem och hvarföre, — dessa frågor besvarar monumentet sjelft genom sina enkla ord och emblemer. — Men ännu mera talar till oss monumentet i detta ögonblick, då det för vårt inre framkallar Wergelands bild och verksamhet. — Hören, hur det klagar, men på samma gång tröstar! Det klagar, der det hvilar på stoftet: Wergeland är ej mer! Det tröstar, der det visar mot ofvan: Wergeland lefver än! Wergeland är ej mer! Hvad hans anhörige och närmaste omgifning i honom förlorat, derom har väl redan så mången stilla tår, så mången djup suck ur beklämdt bröst burit vittne; och de vittre män, som inför samtid och efterverld tolka de herrligaste ider och skönaste känslor i konstrikt sammanfogadt och bildrikt språk, ej heller de hafva försummat att anslå moiltoner på sin florhöljda lyra, hvars grundackord Wergeland är ej mer vemodsfullt ljöd ur sångens inre. — Men hvad Juden förlorat i den outtröttlige kämpen för menniskorätt, det må han sjelf omtala, han, som i klagan och hoppet får söka de enda tröstekällor, som han dock så väl behöfver! — Det tillhör Gudilof ej mer de sällsynta företeelserna, att kristne — i ordets sanna mening — med ädelt mod träda inom skrankorna för att tillkämpa judarne de dem förnekade rättigheter. — Namn, sådana som Krug, Oetwös, Streckfuss, Steinocker och sednast Wergeland, stå som lysande stjernor på samvetsfribetens himmel; och äfven vårt fädarnesland räknar med heder bland sig dylika stridshjeltar. Och vid deras uppträdande uppfylles Israelitens hjerta med en oviss, förhoppningsfull förväntan, och han frågar: Månne desse kämpars vapen äro af den allt genomträngande sanningens kraft så skärpta, att de förmå bana sig väg till bjertan, omgärdade af pantsar, hvilka endast hat, afund och fördomar kunnat sammansmida? — Skola menniskorna ändtligen komma till den öfvertygelse, att de menskliga rättigheterna hafva ett ädlare och äldre ursprung att åberopa, än de borgerliga? — Skall verlden ändtligen bebjerta, att Gud skapat menniskan till sin afbild och att skiljaktighet i religion ej bör kunna förvandla detta ädla, fGudaborna tecken han bär på sin panna till ett Xainsmärke? — Huru länge ännu skall den religion, som förser kärlekens spira, och gom kallar sig en dotter af den judiskå, styfmoderligt behandla dem bland det gemensamma fäderneslandets söner, hvilka ej vilja öfvorgifva den åldriga modren? Oszatt men