Aftonbladet – 25 oktober 1847, sida 1

hafva tillåtit oss att lemna af de så kallade enkla gästrummen. Amiralen var en svåra Irikero man, med smek för lyx och öfverflöd, och hade hemfört icke allenast många sällsamma dyrbarheter, utan äfven många sedvänjor och id:r från de främmande länder, hvilka han under sitt omvexlande och lyckliga lif hade Elisabeth vaknade tidigt följande morgonen, klädde sg hastigt och skyndade ned på den från andra våningen utspringande balkongen. En lätt dimma sväfvade öfver land och vatten, men alltsom solen höjde sin blanka skifva, skingrade sig töcknet mer och mer, och nya skönheter framstodo oupphörligt för den unga flickans tjusta blickar. Här den granna putsade trädgården, med sina lysande blomstertält, och längre bort ljusgröna, skiftande ängar eller mörka, lummiga skogsdungar — der, så långt ögat kunde se, dessa mångbesjungna Östersjövågor,, som kommo och gingo, höjde och sänkte sig, alltid desamma, sällan hvilande, aldrig trötta, vagsande sinnet till en döfvande dröm, en underbar längtan, från hvilken det har svårt att lösslita sig. Elisabeth visste ej hur länge hon stått försjunken i åskådning och svärmeri, då hon plötsligt rycktes derutur af sin onkels ljudeliga stämma. Min själ, om jag icke prejar an dig här i både mist och tjocka, sade han och nöp henne ganska eftertryckligt i örat; jag tycker om att se dig hylla den gamla regeln om guldet i morgonens mun. Har du nu lust, min stumpa, att styra gemensam kurs med mig ett stycke bortåt, tills våra sjusofvare vakna?, Gerna, onkel, svarade Elisabeth; ,det skulle blifva mig ett nöje. Så säg då, hvilken af de fyra stora verldsdelarne, du vill besöka; ty min flagga visar åt alla väderstreck på samma gång? Efter så är, bästa onkel,, svarade Elisabeth skrattande, lyster mig först att se våra antipoder.n Må ske! Håll bara striete samma kosa, som amiralsskeppet.p