Aftonbladet – 25 oktober 1847, sida 1

dra varelser, hvilka man ej visste om de skulle föreställa troll eller menniskor, skymtade fram öfver.llt, och tycktes rufva eller hålla vakt öfver all denna herrlighet — så på en gång fantastisk och stel, att Elisabeth fann sig helt underlig och beklämd deraf, samt var långt från att känna det pfriska lif, som Thorborg hade beskrifvit. Några af betjeningen skyndade förut att anmäla herrskapets, ankomst, och snart skimrade ljus ur många förut mörka fönster. Redan i peristilen emottogos våra trenne frantimmer af den fryntlige amiralen, som icke gifvit sig ro att aflbida deras inträde, och som nu med en ung mans hela liflighet omfamnade sin Engel, jemte fru svägerskan,. Han var en af dessa ännu i ålderdomen vackra och kraftfulla gestalter, som man någon gång får se, och hvilka genast ingifva en oinskränkt vördnad. Det rika silfverhvita, i långa lockar nedfallande håret gaf ett obeskrifligt uttryck af mildhet åt det eljest starkt tecknade, väderbitna ansigtet, och Elisabeth böjde sig ovilkorligt ned, för att kyssa hans hand. Nej, min piga,, sade han hjertligt, sådana ceremonier är jag ovan vid — gif mig du din panna i stället — och varen mig begge höglisen välkomna! Jag har länge nog gått här och kikat efter er och saknat min rara gumma. Skynden er nu, ty jag längtar just att i ert sällskap få lägga till vid ett godt bord, och gissar att vi ala behöfva lika väl proviantera våra magar. Snart befann sig också det lilla sällskapet i den rymliga, med gyllenläders-tapeter beklädda matsalen, der bistra riddare i harnesk eller hermelizer och allvarsamma perlsmyckade skönheter i sammet och spetsar tycktes ur sina dunkla ramar uppmärksamt betrakta sina ättlingar. I den stora marmorspisen frossade elden på ett väldigt stycke af en oklufven ekståm och täflade med skenet från trenne silfverlampor, hängande på massiva kedjor. Tunga, mörkröda sidengardiner nedföllo i djupa veck framför fönstren — de med sniderier sirade och pschaggn-beklädda möblerna af pblodträn,