Aftonbladet – 25 oktober 1847, sida 1

——— -— På sitt vingade skepp, i sin lättrodda slup, Öfver allt är han herrskare snart. (Ingen konung som han kan befalla sitt folk, Ingens vilja så punktligt blir lydd. I den stjernströdda skrift han, en mångkunnig tolk, Läser budord om himlens beskydd. När han vänder sin stäf ifrån främmande kust, Ifrån guldets och sagornas land, Har hans sinne då brinner af längtan och lust! Att få skåda sin fädernestrand! Men om stormarna gny och om thordönet går, Om det ljungande blixtrar ur skyn, På sitt däck han så modig som hafsguden står För att möta den kommande byn. Faller så öfver skeppsbord den våldsamma gäst, Bryter skoningslöst tackel och tåg .... ; Nå hvad mer — när hans hjerta vid hafvet var fäst — Om han bäddas i hvitkransad våg. Elisabeth tackade vänligt och berömde de! barske sångarnes skicklighet när de hade slutat, samt öfverlemnade drickspengar till styrmannen att fördelas mellan dem alla, hvilket ännu mer förvärfvade henne stora anspråk på deras bevåg :nhet. ; Efter ännu en halftimmas fortsatt rodd, varskoddes Öbynäs, och med giriga blickar sökte) Elisabeth att urskilja dess belägenhet och utseende. Det stora trevånings stenhuset med. sina fyra torn tog sig ståtligt och imponerande ut i den hemlighetsfulla halfdagern, och syntes temmeligen högt öfver de massor af löfträd med; hvilka stränderna voro beklidda, och hvilka,! alltefter som man naliades, delade sig i lundar: och alleer. En sådan leddv från bryggan rakt upp till slottet, beläget på en höjd, hvars tvänne vidsträckta terrasser voro indelta och planterade efter forafransysk smak. Alla träd stodoiden prydligaste symmetri och vågade icke skjuta en: enda grn åt annat håll än deras tuktomöstare befallde, och de sirliga, vinkelräta häckarna, täla och jemna som en mur, hade blott der och hver, på bestämda afstånd, fått uppväxa till naturlig höjd, för att sedan genom den stränga saxens åtgärd antaga de onaturligaste former. Konstmessiga figurer af mingahanda :slag, såsom sjöfoglar, amfibier, delfiner, och an