Aftonbladet – 22 oktober 1847, sida 2

Derpå bedrager du dig, vid den Gud, inför hvilken v tillsammans så nyss bafva knäböjt; men Jag tror, att der känsla jag hyser för dig är olik det sjukliga pjunk, som vanligen hedras med namn af kärlek ; ty vid denna fiste1 jag ett helt annat begrepp, och lika säkert som din stridslycka och ditt ridderliga mod alliid skulle glädja mig at förnimma, lika säker kan du vara att vid din återkomst er dag finnna mig fri och oberoende som nu. Har du icke i det ögonbiick, då vi måhända för sist: gången tala till hvarandra, annat än dessa kalla, förmanande ord att säga mig? Den unga flickan syntes tveka. Säg, 0 säg, Elisabeth! Det gäller till äfventyrs mer är mitt lif, det kan gälla min ära; men var uppriktig — fös Guds skull var sann, jag besvär dig derom! . Ja, Axel, jag vill vara sann som stode jag inför Herrans anlete! men hvarför dessa dystra aningar? sade Elisabeth, och hennes bleka drag antogo ett underbart, nästan förklaradt uttryck. Jag vet — jag känner att du är mig kärare än allt annat på jorden, att jag för dig vore beredd till de största: uppoffringar — men äfven, att min hand och min körlek aldrig kunna tillhöra någon, som jag ej ansåg vara dem värdig. Blif det alltid, Axel, och jag vill bevara båda åt dig, om det är Försynens vilja att vi, som jag hoppas, återse hvarandra — men skulle du undertiden förändra ditt tycke, så — vill jag ej att du på något sätt anser dig fästad af detta mitt löfte — barndomsvänner skola vi dock alltid kunna förblifva för hvarandra. Axel bade stigit upp, och med spänd uppmärksamhet, samt den högsta oro målad i sin blick, lyssnat till Elisabetbs ord. Vid de sista fattade han med bhäftighet hennes band och tryckte den ömsom mot sitt bjerta, sina läppar och sina fugtiga ögon. vÄdla, hulda, älskeliga Elisabethl utropade han i ungdomlig förtjasning, o, om du visstg bur du eldar mitt mod, hur du lifvar mitt kopp genom dessa dyrbara ordl jag har aldrig vågat, vågar ej än att tala om min gränslösa körlek, att kalla dig min, men här wid lina fötter, i denna heliga stund, som på en gång skänker och beröfvar mig så mycket, svär jag, att egna hvar minut ff mitt lif till bibehållandet af din ömhet, till ernåendet f din hand, och att antingen stupa eller en dag återkomma ned nya och förtjenta anspråk på den lycka, son i r och örblir mitt enda mill Jag tackar dig, Axel, för dessa dina tänkesätto, sade Zlisabeth och lutade sig ned öfver ynglingen, hvars släta anna hon lätt vidrörde med sina friska läppar, under det