Aftonbladet – 22 oktober 1847, sida 1

Wendela kunde visserligen ej jäfva riktigheten af dess anmärkningar, men fortfor ändå att tala och verka i sam ma anda som förut, och under denna inflytelse tilltog äf ven, alltsom Elisabeth uppväxte, hennes längtan a:t få be söka sina förällrars fädernesland. Vid femton års ålle var hon en redan fullt w bildad, högväxt och blomstrande mö, så smärt som stj.lken af en lilja och fyllig som er! mognad roS, med ett utseende, hvilket kunnat kallas hän förande, om ej ett slags konstlad köld och stolthet alstra något stelt och främmarde i hela hennes väsende cc hållning, Hennes far, baron Gyllenbrand, som tillhörde landet högre administration, sig mycket fo!k af olika stånd och vilkor i sitt hus. Bland dem, hvilka der umgirgos på er förtroligare fot, var äfven enkan efter en, till följd af svåra blessyser afliden officer, vid s:amn Pahlendorff, och hennes son, hvilken från barnaåren varit Elisabeths lille bestyddare och käraste lekkamrat. Tiden hade gått fram och förvandlat den yra gossen till en tjuguårig allvarsam yngling samt, nyligen utnämnd, välbeställd gardes-feadrik , om hvilken man dock — efter vi kommit oss i farten med Tegnerismer — kunde säga, att han fullkomlig liknade en jungfru, förklädd till hjolte,, med sin veka kroppsbyggnad, sitt långa, blonda, lockiga hår, och sin fina, ännu blott af det lenaste skägg beskuggade hy. Vi veta ej hvilken förtrollande makt s:dan en tid hade lägrat sig i de djupblå, svärmande ögonen, men ju oftare de hvilade på Elisabeth, ju oroligare kinde hon sig, och endast hans skygga anspråkslöshet och hennes ungdom kunna förklara, att de förblefvo i tvekan och okunnighet om sina verkliga känslor. Den tidpunkt var inne, då Elisabeth skulle beredas till sin första nattvardsgång, och föräldrarna, hvilka bättre än hon sjelf förstodo de gryende känslorna i hennes bjerta, och — ehuru de båda älskade och värderade den välartade ynglingen — dock med klok omtanka för de ungas framtid, icke ville att de vid så tidig ålder, innan de ännu hunnit, eller ens förstått, att något pröfva sig sjelfva och hvarandra, skulle med ord förklara och fåsta sig — samt dessutom önskade aflägsna allt som kunde draga deras dotters sinne och tankar från de högre föremål, hvilka nu