Aftonbladet – 22 oktober 1847, sida 1

berrskarinna, känd af skärgårdsfolket under den högtidligar henämningen Hennes Nåd på Wikarholmen eller i dera: hvardagsspråk Holmfrun, och hennes små tjensteandar. en flicka om tio och en gosse om sexton år, hvilka tillika med en garamal deja, jungfru Lisa, eller gemenligen kloka Lisav kallad — och en henne anförtrodd, föga talrik men utsökt och välfödd boskapshjord, några mjellhvita ulliga får samt en kaeklande här af ankor, höns ochi gäss, utgjorde det lilla rikets alla inbyggare, öfver hvilka den på en gång — för alt tala i paradoxer — både stränga och fromma fru Elisabeth förde sin envåldsspira. I hela hennes resliga, fastän nu, man kunde ej rätt vid första påseendet säga om af år eller sorger, något böjda gestalt, låg också i öppen dag denna medfödda beslutsamhet och kraft i viljan, som utan att klaga kan fördraga mycket af lifvets onda, utan att göra sig en förtjenst deraf uträtta mycket af dess goda. Fru Elisabeth hade i båda fallen pröfvat och fullgjort mer än kanske de flesta menmniskor, och en liten teckning af hennes framfarna lif torde måhända för en eller annan icke sakna allt intresse. Född och uppfostrad i Finland af svenska föräldrar, hade hon, isynnerhet af modren, som aldrig kunde lära sig att trifvas i det nya landet, insupit mycken förkärlek för Sverge och Svenskarne, hvilka hon i de flesta fall betraktade såsom långt framom sina egna landsmän. Du gör icke rätt,, sade ofta hennes far till sin hustru, att så mycket vända flickans håg och tycken från det land, som sett henne födas och der hon troligen kommer att tillbringa hela sitt lif. Låt vara att det gamla kära Sverge eger företräden, hvilka vi, såsom utgångna derifrån, kunnat sakna, men Elisabeth är icke desto mindre finska, och ingens ställning är falskare eller beklagansvärdare än dens, som med eller utan skäl lärt sig förakta, i stället att älska och vörda födelsejord eller fåderaehem. Dessutom, min Wendela, måste du medgifva att vi, med åsidosättande af all partiskhet, funnit så många upplysta, ädla och välvilliga menniskor, egt och så litt kunnat förskaffa oss allt hvad till lifvets trefnad och belåtenhet erfordras, att det alltid blir vårt eget fel, om vi ej i vår härvarande omgifning och belägenhet funnit oss så väl och lyckliga, som vi bordt och kunnat göra.