—— UJ Än En djup, fruktansvärd stillhet, lik den som föregår en häftig storm, rådde nu bland folkhopen. De tusentals röster, som för några minuter sedan bade varit så högljudda, voro nu alldeles tysta. Icke en andedrägt förspordes. Trupperne hade röjt en vidsträckt plais omkring galgen. De ställningar, som voro uppförda näst derintill, syntes fullpackade med åskådare; — äfvenså taket på ett stort värdshus, hvilket då var den enda byggnad, som låg vid ändan af Edgeware-vägen; — likaledes träden rundtomkring; — murarne kring Hyde-park; — en närgränsande lada; — ett fåhus; — med ett ord, hvarje upphöjning, hvarje ställe, derifrån någon utsigt fanns. Kärran hade imedlertid blifvit framförd närmare till det olycksaliga trädet. Gardesregementena, både till häst och fot, bildade, jemte konstaplarne, en vidsträckt krets omkring stället, för att afhålla pöbeln. Det var ett bedröfligt ögonblick, — så bedröfligt, att hvarje annan känsla, än djupt deltagande, syntes vara försvunnen ur hvart menniskobröst. . I denna förfärliga stund bibehöll Jack ensam sin lugna hållning. Ett småleende syntes på hans ansigte, ända till dess mössan drogs öfver hufvudet på bonom; och de sista ord han yttrade, voro: Min stackars mor! — snart skall jag åter möta dig!n Derefter sattes repet omkring hans hals, och kärran började röra sig. Inom ett ögonblick var han förflyttad till — evigheten! Knappt hade detta skett, förr än en svartmuskig karl språng upp i kärran, med en öpp