nast fram detta lik, och då, oaktadt dess halfförmultnade tillstånd, han igenkände sir Rowland Trenchard, tillsade han sina följeslagare, att bära det opp i audiensrummet: en befa:lning, som blef genast efierkommen. Här lades det misshandlade liket på stora bordet midt i rummet, och juden, som äfven blef på Biueskins befallning ditförd, ställdes framför detsamma. Af de hotande blickar, hvsrmed han betraktades af alla som omgåfvo honom, förstod Abrabam, att de voro färdige att låta sin hämd utbryta mot honom; hvarföre den eländige bad om nåd i de fegaste och mest förnedrande uttryck, samt anklagade sin husbonde för de afskyvärdeste brott. Hans berättelse om mordet på sir Rowland uppfyllde med fasa äfven de mest vildsinte bland hans åhörare. En af de lådor, som hörde till Jonathans museum, blef nu uppbruten, och ett rep togs fram derutur. I trots af allt motstånd och skrik, blef derefter den eländige juden släpad till vattenhbålan, och sedan repet blifvit åtdraget omkring hans hals, kastades han från den omtalta bron ned i djupet. Pöbelns bämd stannade icke härvid. Den uppbröt dörrarna till alla Jonathans förvaringsrum, plundrade allting af värde som de innehöllo, ransakade hvarje skåp, hvarje hemligt gömställe, och tog bort allt hvad der fanns. Stora högar af guld upptäcktes, utom en mängd guldoch silfverpjeser, hela lådor fulla med ur och andra dyrbarheter. Med ett ord, ingenting som var af värde eller som kunde transporteras blef qvarlemnadt. Gamla verktyg, som varit begagnade till inbrott, upptäcktes li