öde, försökte ej göra motsånd och blef genast gripen. Hvar är er busbonde, den nidingen? frågade Biueskin och satte värjan på hans strupe. Juden yttrade intet ord, men pekade åt 2udienssummet. Öfverlemnande honom åt sina följeslagares vård, skyndada då Blueskin, jemte en talrik tropp, åt den sidaa. Dörrn var stängd, men med tillbjelp af de ofvanaämnda verktygen blef den lätt uppbruten. Flere af bopen hade facklor i händerna, så att kela rummet blef som ett eidsäen. Men Jonathan kunde ingenstädes upptäckas. Biveskin rusade genast ål den ändan afrummet, der ingången var till vattenbålan, och vidrörde den hemliga springfjädern. Men den han sökte fanns icke heller dr. Han öppnade derefter fall-luckan, och nredgick till de underjordiska hvalfven, genomsökte hvarje cell, skärskådada hvarje börn och hvar vrå sörskili; men allt förgäfves. Wild var försvunnen. Då hopen sålunda fann sig bedragen på sitt rof, blef dess raseri fränslöst och kunde ej längre bejdas. Slutligen, vid ändan af en lång gång, näst intill den cell, der fru Sheppard hade hållits instängd, upptäckte Blueskin en hemlig dörr, som han förut ej blifvit varse. Den blef genast uppbruten, men i samma ögonblick utgick derifrån en den ohyggligaste stank, som utvisade, att bär var det ställe, der tjuftagaren gömde sina mördade offer. Blueskin tog en fackla och lyste in i hålet, som hade utseende af en djup grop, hvarvid han upptäckte bland annat en nyligen mördad kropp, klädd i dyrbara kläder. Han drog ge