Aftonbladet – 20 oktober 1847, sida 1

ögon med åsynen af sitt offer; och då han såg att alla möjliga försigtighetsmått voro tagna för fångens säkra bevakende, lät han återföra sig bem, under det han mumlade med innerlig tillfredsställelse: Jag stall åtminstone lefva så lär.ge, att jag får se honom hängd; jag skall lefva för att se honom hängd — Upplifvad af sitt omättliga hämdbegär, syntes han dagligen vinna nya krafter; och inom fjorton dagar efter det ban blifvit så illa medfaren, var han redan i stånd att gå ut. Thorsdagen den 42 November blef Jack Sheppard, sedan han nära en månad undergått samma stränga bevakning, förd ifrån Newgate till Westminster-hall. Med alla sina tunga fjettrar sattes han i en vagn, omgilven af en hel skara polisbetjenter, som följde honom till Templebar, der de aflöstes af ett lika stort antal konstaplar, som eskorterade honom till Westminster. Jacks rykte och hans anseende hos de lägre folkklasserne — bland hvilka hans bedrifter utgjorde det allmänna samtalsämnet — hade vid denna tiden stigit till en sådan höjd, att på de gator, genom hvilka han skulle passera, var det nästan omöjligt att komma fram, i anseende till de oräkneliga folkhopar som samlat sig för att få se honom. Hela den vidsträckta platsen framför Westminster-hall var alldeles fullproppad med menniskor, och det var endast genom ett kraftigt användande af sina embetsstafvar, som constaplarne kunde rödja rum för vagnen. Slutigen måste man låta fången stiga ur, när folkrängseln blef så stark att flera personer nedrampades och blefvo illa skadade. Sedan fången ändtligen framkommit, blefvo