stades. Hannonukt bidrager härtill mycket att lokalen icke är så fullt passande, som en riktig teatersalong, för skådespels gilvande. Möjligen äro äfven tre spektakler i veckan för abonnemang något för mycket. Vi hemställa, om det icke vore skäl att herrar Trouillet och Torsslow förenade sig om att gifva blandade svenska och fransyska pjeser på Mindre teatern, och tro, att ett försök dermed skulle visa ett ganska godt resultat. — A Mindre teatern kommer om fredag att gifvas det nya skådespet Valentinn, till förmån för hr Swartz. oo— Nästa måndag blifver frå Bocks recett å Kengl. teatern, då en ny pjes, Dottersoneny, och derefter ;Hvita Frun kommer att gifvas. — Vi äre nu i tillfälle, enligt hvad vi ifredagsbladet antydde, att meddela efter Posttidningen det tal, hvarmed sir John Rennie besvarade den toast, som egnades åt honom vid festmåltiden den 6 dennes. Det var af följande lydelse: Mine herrar! Sällan har jag befunnit mig i en svårare ställning än vid närvarande tillfälle; och det felas mig ord för att uttrycka huru djupt jag uppskattar den ära ni behagat bevisa mig genom att dricka min skål, för hvilken jag betygar min djupa tacksamhet. Jag står här såsom en främling, tillhörande ett land, hvars religion, seder och bruk så nära öfverensstämma med Sveriges, att jag icke kan annat än känna mig högeligen tillfredsställd af att hafva blifvit tillkallad, för att på något sätt, genom mina ringa bemödanden, bidraga till Sveriges Jycka, ett land, hvilket jag så högt aktar och hvilket, ju bättre jag lär känna det, ju mer öfvertygar mig att det endast behöfver sin egen vilja och beslut för att uppnå nästan hvilken position som -. helst, som det ibland nationerna önskar att intaga — ett land, som äger de ärorika minnena af Carl XII, Gustaf Wasa, Gustaf Adolf, Linn och Berzelius, jemte en mängd andra stora män i alla grenar och till hvilka hela den civiliserade verlden står i så stor förbindelse. Och hvad som en gång blifvit utfördt, kan åter fullbordas, då det en gång uppstår till handling. Landet eger alla medel till storhet, lycka och rikedom, en upplyst Konung och styrelse, ett fritt, ädelt och intelligent folk, och en jordmån, alstrande rikedomar af alla slag. Betraktom det särskilda föremålet för denna sammankomst, hvilken jag tror och vågar antaga såsom ett tecken till ett fast beslut att icke längre förblifva i saknad af de vigtiga kommunikationsmedel: jernvägarne, hvilka nu öfver hela Europå äro antagna och isynnerhet med största framgång införts i mitt fädernesland, hvarest jag tror att de fingo sin uppkomst. Jag tror mig kunna med tillförsigt försäkra, att om de en gång blifva anlagda i Sverige, skall ingen af nyare tiders uppfinningar för detsamma medföra större gagn; det skall icke ha något skäl att ångra sig; det är i sjelfva verket bristen af dessa, som nu bringar landet att stanna i sitt framåtskridande till ett bättre. Men att stå stilla är att gå tillhaka, och om landet längre förblifver utan jernvägar, går det tillbaka snarare än framåt; det skall se sig besegradt af öfriga nationer i produktionskostnader och i förandet till marknaden af de produkter naturen har gifvit åt detsamma, så att förrådet nödvändigt skall blifva för knappt för behofvet. Så t. ex. ligga ofantliga sträckor af jord ouppodlade samt stora och ofantliga minerala skatter, hvaraf landet öfverflödar, ligga onyttiga, gömda i jorden. Den större jordägaren beröfvas afkastningen af sin egendom, den fattige arbetaren produkten af sin flit och köpmannen den vinst af handeln, som skulle falla honom till godo om dessa svårigheter försvunno, hvilka nu existera såsom oöfvervinneliga hinder för den fullständiga utvecklingen af Sveriges industri, affärer och välstånd. Och hvarföre skulle hinder här möta anläggandet af jernvägar? För min del finner jag inga! Dessa berg, floder och kärr, hvilka sades befintliga, försvunno i samma ögonblick vi sågo oss om efter dem, och ju mer jag öfverväger saken, ju mer förvånas jag, att jernvägar icke redan blifvit anlagda; men jag hyser den förtröstan, och detta högt ärade sällskap, af hvilket jag rönt en så utmärkt heder, säger mig, att denna brist icke längre skall blifva oafbulpen. Hvad mig sjelf rörer och talande här såsom ingeniör, får jag säga, att jag sällan berest en så lång sträcka land, der så få svårigheter möta. Jag kan verkligen säga, att här gifvas inga svårigheter, som äro värda att tala om, eller hvilka icke genom helt vanliga medel kunna öfvervinnas; och ehuru jag icke kan positivt bestämma kostnaden förr, än hela öfversigten är fullbordad, hyser jag likväl det hopp, att den blir mycket under den vanliga kostnaden och vida mindre än den i England, då vi nödgas taga många af de materialier från Sverige, hvilka för banornas sträckning äro nödvändiga; så tillvida kan sägas att den stora invändningen: landets otjenlighet, är grundlös; utan just motsatsen är förhållandet. Den andra invändningen jag har hört, är att befolkningen är alltför ringa och afstånden alltför stora; i min ringa mening utgör detta det största skäl, hvarföre jernvägar böra anläggas, ty för närvarande är svårigheten, genom de stora afstånden för transport och kommunikation, så stor, att fulla utvecklingen af landets ressurser är omöjlig. Hvad TR TG a sta Es ÄDA KÅ BRN BS NDE Tael är HR NS 1 at BK RDR ÄRA Seger TS