BINDANDE OMSTÄNDIGHETER. Bonden Gustaf Johansson i Björkenäs, uti Bräkn härad i Blekinge, besökte d. 24 Februari 4847 hem manet Öijasjömåla och hemgick på qvällen derifrår Hunnen in uti byn Holahults egor, hörde han, un gefär kl. emellan 7 och 8 på aftonen, midt emel lan torparen Håkan Svenssons och bonden Nils Ols sons boningar, hvilka ligga ungefär en half fjer dingsväg från hvarandra, slag genljuda uti skoger framför honom. Det lät liksom om någon varit sys selsatt med skogsfällning, i hvilken tanka vandrarer också fortsatte sin väg. Straxt derpå såg han lik väl en karl komma emot sig utur skogen. De fremmande tycktes vara drucken. Kläderne vor uppfläkta i bröstet, liksom hade mannen varit handgemäng. Vid det han hastade förbi Gusta Johansson, mumlade han: ,Han var värre än Petter Masse,. Den okände saknade icke tycke med torparen Johan Larsson från Bökemåla. Han hastade bort samma väg, hvarpå Gustaf Johansson kommit Imedlertid fortforo slagen att dåna ifrån skogen i samma takt, som förut, och hördes, då Gustaf fortsatte vägen, allt tydligare och tydligare, till dess de i en hast upphörde. Derpå hördes från venstra si dan af vägen först ett frasande ljud, likasom om man kastat något i en buske, och i samma ögonblick framstörtade på vägen lumpsamlaren Ake Håkansson Munter från Asarum, under utrop: Det kan du ha, din tusan djefvul. Då han blef varse Gustaf, som helsade: god afton, besvarade han frimodigt helsningen, men fortsatte derefter sin väg åt samma håll, som den, hvilken Gustaf tyckte vara lik Johan Larsson, tagit. Afven Munter var uppfläkt i bröstet och hans kläder i oordning, likasom om han varit i handgemäng. Då Gustaf hunnit några steg längre fram, upptäckte han på det ställe, der Munter kommit fram ur skogen, en karl liggande framstupa, med fötterne blott tvenne alnar från vägen och hufvudet längre bort. Blott ett sakta rosslande i halsen visade, att lifvet ännu icke flytt. Af fruktan vågade icke Gustaf uppehålla sig på stället, utan tänkte fortsätta sin hemväg. Imedlertid kom han, liksom af en händelse, att ingå uti förenämnde bonden Nils O!ssons, på 7, mil från stället belägne, gård och omtalade der hvad han sett. Vid härefter anställd undersökning befanns den slagne vara samme Nils Olssons son, Per Nilsson. Denne hade tidigt på e. m. lemnat fadrens hus, samt på aftonen träffat tillsammans och gått i sällskap med förenämnde Munter och torparen Johan Larsson, mot hvilka flera andra bindande omständigheter förekommo. I anledning häraf blef Munter gripen. Johan Larsson åter lopp bort från sitt hem och kunde ej ertappas. Ransakning i målet företogs inför Bräkne häradsrätt. Munter nekade. Ett vittne uppgaf, att den undflydde Johan Larsson berättat, att han och Munter ifrågavarande afton mött Per Nilsson, hvilken på Munters begäran vändt om och gjort de förre sällskap, hvarvid han erbjudit Munter att hos Per Nilssons föräldrar tillbringa natten. De hade likväl ej hunnit långt, förr än Munter föreslog Per Nilsson att brottss. Denne nekade. Ordvexling uppstod och derunder sade Per Nilsson, att Munter borde häktas såsom lösdrifvare. Då öfverföll Munter Per Nilsson. Sjelf hade Johan Larsson, enligt egen uppgift, varit så öfverlastad, rer ÖT EB R ETT