des fru Spurling, som i hemlighet gladde sig men icke vågade yttra sin tillfressställelse på annat sätt, än derigenom att hon oförmärkt nöp sin tillkommande man i armen. Alla fångvaktarne, med Jonathan i spetsen, begåfvo sig derefter till öfra våningen af fångelset, och sedan de gjort en lång omväg och öppnat flera dörrar, för att komma till Röda rummet, befunno de sig ändtligen på sjelfva skådeplatsen för Jacks bedrifter. Hvad de här såga, väckte deras yttersta förvåning. De följde, steg för steg, hans vandring, stannade vid hvarje dörr, som han uppbrutit, undersökte hvarje lås och betraktade de oSantligt tunga reglarne. Då de kommo till kapellet, ökades ännu mer deras förvåning. Alla fångvaktarne förklarade alldeles omöjlig!, att han kunnat utföra denna underbara rymning, utan att ha någon hjelp; men hvem som bistått honom, det var en fråga, som ingen kunde besvara. När man kom till uppgången till det lägre taket och såg de två starka dörrar, som här blifvit uppbrutna, föll hvar och en i sådan Törundran öfver Jacks makalösa bedrift, att man knappt ville tro, att detta blifvit verkstäldt genom menskliga krafter och menskligt förstånd. Härp, yttrade Ireton, när han kom till den sista dörrn i korridoren, som ledde till lägre taket, här är en dörr, som jag ville ha svurit på, att den skulle motstått hvad anfall som helst. Jag skall aldrig mer förlita mig på reglar och bammar. Man uppsteg derefter på taket och följde flyktingens spår till andra ändan af byggnin