Article Image
Stödjande sig mot en qvarstående port, kastade han sina blickar ned åt delen. Det var just samma flick, der hans stackars mor, efter sitt fåfänga försök alt rädda honom ur Myntets händer, hade stått och skådat omkring sig; och ehuru detta var honom obekant, var likväl hennes bild det enda föremål som framställde sig för hans tankar. Han såg det gråa tornet på Willesdens kyrka, liksom höjande sig ur en tät skog, som nu deck var klädd iböstens gulnade drägt. Der var kojan, hvilken hon i så många år hade bebott; på dessa fält hade hon vandrat omkring; i denna kyrka hade bon gjort sin bön. Och allt detta hade han gjort till intet. Om det icke bade varit för hans skull, bade hen ännu kunnat lefva och vara Jycklig. Påminnelsen härom ver för mycket smärtsam, och han brast i en ström af tårar. Kyrkklockornas ljud väckte honom ur hans djupa rörelse, och han beslöt att bivista gudstjensten, ehvad fara han derigenom blottställde sig för. I sådan afsigt gick han utföre kullen, och fann genast en gångstig, som ledde till kyrkan. Men det var bestäradt, att hvarje känslosträng i hans bröst skulle denna d:g angripas, hvarje sår öppnas. Den gångstig han beträdt förde honom till hans mors liga boning. När hån bade der sitt hemvist, var detta ställe sjelfva snyggheten; den lilla förstuguqvisten var öfvertäckt af krypväxter; gångarne i trädgården voro krattade och utsökt väl hållna. Ni var alltikop en vildmark, der det växte endast ogräs. Fönsterrutorna voro spräckta, väggårne nersmorda, taket fullt af spindelväf. Jack vinde bort sina blickar med svidande bjerta. Allt

16 oktober 1847, sida 1

Thumbnail