Aftonbladet – 15 oktober 1847, sida 1

skapet, ropade en af ryttarne och steg af. V voro honom tätt i hälarna, då han plötsliger försvann.n Jonathan svarade ingenting, men ryckte fack lan från en af de närmast stående, hoppade net i diket och började en noggrann undersökning Han hade just kommit till afloppsrännans öp; ning, och J.ck förutsåg redan att han ej kunde undgå att bli upptäckt, då från en annan del af fältet upphäfdes det högljudda rop, att flyktingen var tagen. Hela skaran, med Jonathan i spetsen, satte genast af åt det hållet; och då man kom fram, befans den förmente inbrottstjufven vara ingen annan än en oskyldig tiggare, som man träffat sofvande under en häck. Jonathans förbittring öfver detta misstag gaf sig luft genom de vildaste förbannelser, och han återvände, så fort han kunde, till diket. Men han hade imedlertid kommit ifrån rätta stället, och i den tanka att afloppsrännan redan var undersökt, vände han sin uppmärksamhet åt en annan sida. Imedlertid hade jagtens hetta till någon del minskats. Hopen skingrade sig åt särskilda håll; och till lycka för Jack kom ett häftigt rezn, som dref bela skaran på flykten. Jonathan dröjde likväl ännu qvar. Han tycktes icke vara det ringaste besvärad af regnet, ehuru det nu störtade ned i strömmar, utan fortfor med sin undersökning lika ifrigt som förut. Sedan han en hel timma varit dermed sysselsatt, uppgaf han ändtligen hoppet och tog för gifvet, att Jack kommit undan. Han hade likväl så starka misstankar, att han befallde Mendez stanna qvar på stället och hålla vakt hela natten, och genom löfte om en stor belöning förmådde han två andra karlar att göra honom sällskap. Då han begaf sig bort, hviskade han åt Menlez: Tag honom död eller lefvande; men om let skulle misslyckas nu, så, i fall ni hörde ätt deri Stenkolsgränd, så äro vi säkra att fa wonom vid hans mors begrafning om söndag. TJUGUFEMTE KAPITLET. IURU JACK SHEPPARD BLEF BEFRIAD FRÅN SINA FOTBOJOR. Sedan ungefär en timma förflutit efter Joathans bortgång, fördristade Jack sig att lemna