Aftonbladet – 14 oktober 1847, sida 2

THEATER. Den annonserade komedien med vådeviller, kallad Hofvet i Biberach, sem spelades första Lången på mindre theatern i går afton, är ett stycke som innehåller åtskilligt muntert och oförargligt skärt, och hvilar på en originel och rolig intrig. En furste i en mycket mycket Iten stat, hvarmed förmodligen pekas på de tyska småstaterns, har genom sin premierministers afskedande kommitiett svårt dilemma, Gå han underrättas om ett tillämnadt besök af en främmande regent; ty han har, hvilket i parenthes länder hozom till stort beröm, icke något bo, och hela hans srmå består af fyra man och en krigsminister, men till all olycka är den sednare äfven borirest, samt äger således ingen, som kan med tillbörlig bonnör mottaga den höge gästen. I nödens stund kommer honom imedlertid en bjelp såsom från himlen, i skepnad af en theaterdirektör, med hvilken havs durchlzucht förut gjort bekantskap i Baden-Baden, och som nu rest tull Biberach med sin trupp, för alt der gifva skådespel. Denne, för hvilken fursten klagar sin pöd, vet råd, och som den främmande gästen väntas inom en kort stund, improviseras 1 ögonblicket en premiermicisier, en krigsminister, en minister för allmänna undervisningen, hvilken fir denna plats derföre att han vet ingenting,, vidare hofmön, soldater och allt, af den resande truppen. Läsaren kan lätt finna, hvilka trefliga invecklingar miste uppstå härsf, när den andra p tentaten anländer; men vi skole i detta hönseende ej gå intresset videre i förväg med någon detaljerad berättelse, utan nämne endast, alt dialogen är rätt liflig och kupletterna ingalunda misslyckede. Hr Stjernström var en magnifik och kolossalt frodig krigsminister, och demoiselle Delen, som debuterade i egenskap af jeune premiere, gjorde sin sak rött bra samt uppmuntrades flera gånger af publikens bifcll. Hon har en vacker figur och en täck röst, men var, såsom man ej kunde undra, då hon första gången framträdde i någon större roll, synbart mycket rädd. Hr Gustaf Kinmansson debuterade äfven i går såväl i denna pjes som den föregående, Allas Gudson, hvilken redan flera gånger genom sin omvexlande intrig lockat talrika åskådsre till Mindre Teatern. Hr Kinmansson är liflig och ogencrad, kanske stundom med nästen för mycket abandon. Den Mindre teatern får i honom en ganska användbir medlem af den emploj, som på teaterspråket nägmnes ulilite. mare SAO