Aftonbladet – 13 oktober 1847, sida 3

Folkvisan, folkdansen m. m. äro rent instinktiva produkter: de återgifva blotta naturljudet, samt stadna alltid vid konstvetenskapens gräns. Man finner en i sig sjelf 2fslutad id, som ej eger och ej behöfver utveckling och harmonisering. Dessa elementer uppkomma sedan, och hvila visserligen äfven på instinktiv grund (hvilket man ock finner af de förenämnde naturljudens möjlighet att låta behandla sig efter konstreglor), men deras mera komplicerade natur erfordrar icke blott känslans, utan ock förståndets biträde, för att kunna tillfredsställa tonsinnet; de stadgade sig till system, till vetenskap, och kunde med detsamma icke helt och hållet frambringas af instinkten. Rent instinktiv är således blott motivets uppfinning, ej dess utveckling: den förra improviseras, den sednare kan det ej. Hr Almqvist har imedlertid ej gifvit musikaliska embryoner, utan genomförda kompositioner, och således begifvit sig utom den blotta instinktens område. Han har också förut skördat alltför många frukter af kunskapens träd, för att vid detta tillfälle åtnöja sig med hvad som händelsevis af sig sjelft kunde nedfalla derifrån. Också har han omisskänneligen i några afseenden bildat sig ett slags eget musiksystem (t. ex. användandet af vissa barmoniska vändningar, qvartsext-ackordet m. m.), hvarigenom situationen stundom erhåller en karakteristisk färg, men hvilket äfven ofta alstrar hårdheter af det sträfvaste slag. Det tekniska arbetet är således dock mera konseqvent, än det vid första påseendet vill synas, ehuru de principer, hvarpå det hvilar, i många fall måste ogillas, såsom stridande mot de allmänt antagna vilkoren för frambringandet af det sköna i konsten. Stundom saknar man i hr A:s fantasier äfven symmetri i proportionerna, samt dessa formella sammanbindningsmedel, hvilka ofta gifva arbeten af långt mindre inre sammanbang en yttre hållning, under det att deras frånvaro bär ger månget konseqvent tänkt stycke ett abrupt utseende i det yttre. Derjemte anmärka vi som en besynnerlighet de ständigt förekommande fermaterna, hvarmed författaren dock egentligen synes velat antyda tempo rubato eller ritardando. Till det obetydliga kan imsdlertid en Almqvist ej sjunka, och äfven i hans förvillelser låter tankens betydelse och halt sällan misskänna sig. Uppfinningen i dessa arbeten är merendels originell och genialisk, karakteristiken ofta poetisk och träffande; flera stycken bära prägeln af en fantasi, än elegisk, än rik och eldig, än meditativ och mystisk, sådan den är Törnrosbakens författare så egen, och mången tonsättare af betydenhet skulle säkert i tysthet önska att naturen förunaat honom en andel i den skatt, hvarmed hon så frikostigt begåfvat denne märkvärdige man. Förfatiaren till dessa fantasier förekommer oss såsom Aladdin i den underbara bergsgrottan, der gyllne frukter, glödande ädelstenar öfverallt vickade honom, och Kvarmed belastad han uppsteg till jordytan, för att låta de sällsynta skatterna, länge bortglömda, i obemärkt dunkel förgäfves sprida sin glans. Omsider få de skåda dagsljuset och utsändas i verlden; mången ser likgiltigt på dem, mången skjuter dem ifrån sig, för det att ännu ej någon konsterfaren hand gifvit dem form och infattning; men för den uppmärksamme betraktarens blick uppgår ideras strålar mången hägring från deras underbara hemland, detsamma der det magiska Palatset står, detsamma hvarifrån de Dödas :agor i mystiska ackorder klingade öfver till oss. En omständligare analys af de redan utkomna serskilda pjeserna förbjuder oss dels deras mängd, de!s svårigheten att för en till form och innehåll så egen musik finna en bestämdare måttstock, än det subjektift varierande tyckets. Band de 43 styckena utmärka vi imedlertid Två älskandes möte, en melodi full af romantiskt behag, med en lätt skugga af kontemplativt allvar -— Midsommarsdagen på Drottningholm, med sin i fornfrankisk styl hållna menuettmelodi, sin raska vilda folkdans — På ängen — Hyacinth och Narciss — Antuna Majfest — Amaranten, liflig, eterisk: ett feeriäfventyr i skogen — Marie Louise, passionerad och likväl full af luftig graze — Morgonen, en idealisk idyll, som andas ren poesi och natur. De flesta styckena, ehuru eljest ej påminnande om hvarandra, öfverensstämma uti poetiska uttrycksfulla grundmotiver, men också mer eller mindre i de bizarrerier vi förut antydt; dock har förf. det oaktadt merendels förstått att fasthålla den egendomliga grundfärg, som råder i hvarje stycke. Författaren lärer vara sinnad att fortsätta den påbörjade serien af Fria fantasier,, och utgifvandet af nästa följd skall redan vara under förberedelse. —U— Ätnam in Till Redaktionen af Aftonbladet! Som Ulltuna landtbruksinstitut nu snarligen kom