Aftonbladet – 13 oktober 1847, sida 1

Lita på mig! svarade Kneebone. Mer ännu ett ord, innan vi skiljas, tillbedjansvärda flicka — blott ett enda ord! fortfor han och qvarhöll henne. Jag vågade inte försöka, medan Thames lefde, att förnya mitt frieri; emedan jag ganska väl visste, att ni fästat er kärlek vid honom. Men nu, sedan detta hinder är undanröjdt, hopp2s jag, det ej skall anses otillbörligt, alt jag fortsätter min gamla ansökan. Intet ord mer i det ämnet,, sade Wnifred, förtretad. Ar det nu tid att tala om en sådan sak? Kanhända icke, svarade klädeshandlaren. ;Men den obetvingliga häftigheten af min passion måste tj na mig till ursäkt. Hela mitt lif skall eguas åt er sällhet, älskade flicka; och om ni betänker, hur mycket vår förening låg er stackars mor, hvars förlust vi måste evigt beklaga, om hjertat, så är jag öfvertygad, att ni ej längre skall ge mig afslag., Herrel utropade Winifred. Jag har redan sagt er. .. Ni skall göra mig till den lyckligaste man oå jorden,, ropade klädeshandlaren, i det han öll ned på sina knän och med våld fattade hennes hand, som han betäckte med kyssar. Låt mig gå,, ropade Winifred. Jag tror 2j ett ord af hela den historien, hvarmed ni undfägnat mig. Vid himlen!, bedyrade Kneebone, med till.agande häftighet; den är sann, så sann som min kärlek till er. Derpå tviflar jag alldels icke,, svarade Winifred med föraktlig ton. Ty jag sätter lika så litet förtroende till den ena som till den