Aftonbladet – 12 oktober 1847, sida 3

) o— De engelska tidningarna med gårdagsposter Jinnehålla ett par ganska pikanta politiska upp Igifter, cm hvilkas tillförlitlighet de säga sig var. förvissade, och hvilka angå den korrespondens Jsom egt rum emellan fransyska kabinettets chef m:r Guizot, och den österrikiska statskansleri furst Metternich, rörande österrikiska trupper nas förut bekanta hotande åtgärder och makt. språk mot den romerska staten. De berätt: Inemligen, att hr Guizot skall i den konfidenItieila brefvexlingen gjort framställning emo! Iden österrikiska invasionens fortsitiande, icke egentligen derföre, att den sednare innefattade ett våld emot folkrätten och mot Italiens sjelf ständighet, utan på grund af den ytterliga fara hvari den Orleanska dynastien och justemiliösystemet i Frankrike derigenom skulle råka emedan det franska folket skulle vända sin harm öfver ett sådant förfarande i främsta rummet mot sin egen regering, om den vore nog trolös att tillåta det; och det säges äfven att hi Guizot, till stöd för detta argument, skall i et! bref åberopat ett offentligt yttrande af hr Odilon Barrot vid festen i S:t Quentin, att om österrikarne brukade våld emot Italien, så skulle de franska kanonerna marchera af sig sjelfva (marcheraient tout seuls) till den italienska frihetens försvar, hvarföre hr Guizot skall hafva besvurit furst Metternich att förekomma en sådan der sjelfmant och obehaglig kanonpromenad, hvilken Ludvig Filips regering ej skulle vara mäktig att förekomma. Den andra uppgiften är, att hr Guizot skall hafva sökt visa furst Meiternich, att en politisk reform i Italien icke vore särdeles farlig för den absoluta monarkien, och att regeringarna i sjelfva verket kunde råda öfver styrelsen efter sitt eget godtycke, om man blott lagade så, att i likhet med hvad som eger rum i Frankrike, valrätten till representanter förbehölls åt ett mindre antal och de förmögnaste, men den stora mängden af folket derifrån befve utesluten. Hr Guizot skall i detta hänseende bafva lagt serskild vigt på den omständigheten, att då nästan alla Europas regenter år 1834 hyste en panisk förskräckelse för det fransyska statsskicket efter julirevolutionen, så vore det nu ett faktum, att kanske ingen monark i Europa åtnjöt en så stark och bjertlig sympathi af de absoluta makterna, som konung Ludvig Filip, i anseende till den skicklighet, hvarmed han förstått att undanhålla all verklig inflytelse från folkets sida, men alltid med bibehållande af ett representatift statsskick på papperet. Dessa uppgifter hafva verkligen utseende af att innehålla en icke obetydlig portion ironi, men man kan icke gerna bestrida, att de äro dräpande i sak,. Den egentliga klokheten af ett sådant system, som den fransyska regeringens, synes för öfrigt i och för sig sjelf icke vara många fyrkar värd; den franska nationen är alltför upplyst, för att alltid låta draga strå för sig, och om man ej misstager sig på alla tecken, kommer detta redan inom ett par af de följande åren att visa sig för hela verldens ögon.