Aftonbladet – 12 oktober 1847, sida 2

len, och var säker om framgång. Den stora rushögen på golfvet hade blifvit så ansenligt kad genom stenar och kalk, som nedfallit i öljd af murens genombrytande i Röda rumnet, att det var icke utan möda han kunde få ält på sängtäcket, som var nästan begrafvet inder gruset. Sedan han funnit det, sökte han fven efter sina strumpor och skor, och tog lem på sig. Medan han var härmed sysselsatt, kom en häftig nervskakning öfver honom. Några tegelstenar, som förmodligen blifvit lossade vid hans nedstigande genom skorstenen, ramlade ner derifrån; och som det var alldeles mörkt, föreställde han sig, att någon sökte den vägen intränga i rummet. Men dessa farhågor, i likhet med dem han förut erfarit, försvunno snart; och han beredde sig att återvända till blytaket, lyckönskande sig deröfver, att stenarne i så läglig tid nedstörteat, att han ej sjelf deraf träffats, i hvilket fall han troligen skulle blifvit allvarsamt skadad. Kestande täcket öfver sin venstra arm, och med jernstången på högra axeln, klättrade han återigen uppför skorstenen, inträdde i röda 1vmmet, skyndade genom den första mörka korridoren, genomvandrade kepellet, gick den andra mörka gången fram, derifrån till det lägre taket, så till blytaket och inom mindre än tio minuter hade han tillryggalagt hela vägen ifrån det så kallade kastellet, bans eget fångrum, ända till norra ändan af föngelsebyggnaden. Nu gjorde hen sina anstalter att nedstiga frår taket, slog in spiken och jerntaggen i gafvelmuren, och fästade dermed gsängtäcket, så at