Aftonbladet – 12 oktober 1847, sida 2

det var fullkomligt säkert. När alli var i ordning, sänkte han sig varsamt utföre, boppade de få fot, som täcket ej räckte tili, och kom helbregda ned på det angränsande hustaket. Efter att hafva sålunda lyckligt räddat sig från Newgate för andra gången, ned hjertat boppande af förtjusning, var han beränkt på att betrygga sin återvunna frihet. Till hans outsägliga glädje, stod en liten vindsglugg öppen i det angränsande huset. Han steg in derigenom; gick tvers öfver rummet, hvarest endast fanns en liten rullsäng, på hvilken han var nära att stupa; öppnade en dörr, och fick rätt på trappan. Just i detsamma han skulle stiga utföre, rasslade hans kedjor något litet. Min Gud! hvad var det? hördes en qvinnostämma utropa, i ett närgränsande rum. Det var bara hundenn, svarade en grof mansröst. Fåstande kedjan så godt han kunde, skyndade Jack utföre trapporna, och bade nära hunnit nedra förstugan, då en dörr hastist öppnades, och två personer kommo ut, af hvilka den ena höll ett ljus i handen. Jack vände om så fort han kunde, öppnade den första dörr han träffade, steg in i ett rum, och letande i mörkret efter något gömställe, upptäckte ban lyckligtvis en skärm, bakom hvilken ban dolde sig. (Forts. följer.) — Örversvämning. En tysk tidning berättar, enligt skrifvelse från Posen af den 4 dennes, att Warthafloden, i följd af det ännu fortfarande starka regnandet dag och natt, redan stigit några fot, hvarigenom de vid dess stränder belägna fält och trädgårdar hotas med en vid denna årstid aldrig upplefvad öfversvämning.