Aftonbladet – 12 oktober 1847, sida 1

verktyg; — än försökande att med spiken dyrka opp det, — än 2tt slå sönder det med jernstången, -— men allt förgä:ves. Icke den ringeste verkan syntes af alla hans bemödanden; tveriom tycktes svårigheterna öka sig, ty efter en timmas oupphörligt arbete var sp ken afbruen och jernstången märkbart böjd. Alldeles utmattad genom dessa ansträngningar, med förslappade muskler och uppsvullna händer, badande i svet, och med läppar så torra, att han skulle med glädje gifvit en guldLög för en droppe vatten, sjönk ban vanmäktig ned cmot muren; och medan ban befann sig i detta tillstånd, blet han plötsligen intagen af en sällsam oro. Ilan inbillade sig, att fångvaktarne hade upptäckt hans flykt och förföljde honom; han föreställde sig, huru de klättrade upp igenom skorstenen, huru de kommo in i Röda rummet, följde honom i spåren från dörr till dörr, och nu endast uppehöllos af den dörr Kan i kapellet klifvit öfver, och derföre lemnat ouppbruten. Hen tyckte sig tull och med höra Jonathans röst, som anförde gem och dref på dem. Så fullkomligt hade denna inbillning bemäklipat sig hans sinne, att han fattade jernstören med båda händerns, och slog den flera gånger med raseri emot dörrn, så att hela gången återskallade af de våldsamma slagen. Sminingom saktade sig hans fruktan, och då: ingenting hördes af, blef han efterhand lugnare. Hans mod återlifvades, och uppmuntrande sig med den föreställningen, att närvarande binder, ehuruväl det största, var åtminstone det sista, företog han sig att allvarsamt öfvervä a, på bvad sätt det skulle kunna besegras. Di rann honom plötsligen i sinnet, att det kanhända vore möjligt att bända löst jernbandet; och han bade icke förr fattat denna tanka, än ban skred till utförandet deraf. Med otrolig möda och med tillbjelp af både spiken och