Aftonbladet – 12 oktober 1847, sida 1

det omöjligen kunde lossas; Jika fåfängt försökte han, både med spiken och jerntaggen, att dyrka opp det; slutligen, efter en half timmas fruktlöst arbete, lyckades han med jernstången slå sönder låsbetäckningen; och dörrn blef, såsom han skrattande uttryckte sig, hans ödmjuke tjenare.x Men knappt var denna svirighet öfvervunnen, förrän en annan ännu större yppade sig. Jack fortskyndade sin väg genom den mörka gången, och kom snart till sjette dörrn. På den var han beredd; men han var icke beredd på de nästen oöfvervinneliga svårigheter den företedde. Irefvande bastigt öfver dess 3ta med ba: den, blef ban icke litet bestört att finna den utgöra liksom en sammansättning sf riglar cch bommar. Det tycktes som man här hade sammanhopat alla möjliga försigtighetsmålt. Den som varit mindre tilltagsen än Jack, skull; blifvit fskräckt genom öfvertygelsen att ingenting vilare kunde göras, och således öfvergifvit hela öretaget. Men ehuru hans mod för ett ögonblick sjönk, kunde ingenting förmå honom att fstå från sitt beslut. Ännu en gång kände han med handen öfver lörrn, och anmärkte noga a!la hinder den föetedde, Der var ett lås, som hade mer in en jvadratfots vidd, och var försedt med en utomordentligt stark jernbetickning, samt fastsjordt vid dörrn med tjocka jernkrampor. Nist under Jåset fanns en ofantlig rigel inskjuten i itt hål, och för: att fästa den der så mycket äkrare, var den förvarad med et hänglås af sröfsta slaget. Utomdess var dörrn stängd med lera jernbommar, som korsade hvarandra och voro fastnitado med grofva spikar. Ett jernvand höll både lås och riglar fästade vid den tarka dörrposten. Utan att förlora modet vid upptäckten af Illa dessa svårigheter, började Jack arbeta på åset, som han genast angrep med alla sina