Aftonbladet – 11 oktober 1847, sida 3

slog han med jernstången sönder låsbetäckningen, och lyckades sedan att med fingrarna draga låskolfven tillbaka. Derpå öppnade han dörrn, och trädde ut i en mörk smel gång eller korridor, som han visste gick till kapellet. Till venster i denna gång voro dörrar, som förde till Kingsbenchrummet och stenrummet, två stora häkten på de förnämare gäldenärernes sida. Men Jack var för väl bekant med ställets geografi, för att försöka någon af dessa dörrar. För öfrigt, om han också varit okunnig om förhållandena, skulle ljudet af röster, som icke otydligt hördes från den sidan, hafva tjent honom till varning. Han påskyndade nu sin gång, till dess han fann vägen stängd af en mycket stark dörr, som var flera tum tjock och nästan så bred som sjelfva korridoren. Då han här trefvade med handen, för alt få rält på låset, märkte han till sin förskräckelse, att dörrn var regled på andra sidan. Efier flera fåfänga försök stt stöta opp den, beslöt han, såsom sista utvägen, att genombryta muren på det ställe, som var närmast låset. Detta befanns likväl vara ett mycket kinkigare företag, in han hade föreställt sig. Muren var af betydlig tjocklek, och helt och hållet byggd af sten; och det buller han nödvändigt måste göra, då han begagnade den tunga jernstången, soro slog gnistor för hvar skärfva den lossade, var så starkt, att han fruktade det skulle höras af fångarne i gäldenärshäktet. Icke destomindre fortfor han med arbetet, utan att bekymra sig om följderna.