publiken begynte sjunga i chör, damerna instämde och hviftade takten med sina flaggor. Man fordrade än ett sångstycke, än ett annat, och singarne måste foga sig derefter, likasom sångerskorna som stodo i midten — Gabuzzi med en stor iricolore italiano, i hand. Emellanåt ropades Evviva la lega italiana! Evviva Yunione! (Lefve det italienska förbundet! Lefve föreningen); och för att symbolisera saken hördes slutligen ett allmänt: Legate i fezzolettil (Knyt ibop skärpen!) hvarefter damerna begynte sammanknyta sina axelband, skärp och sjilar, från loge till loge, i en enda kedja, som sedan förenades från den ena logeraden till den andra och från parterr-logerna med parterzens, kors och tvärs, så att alla närvarande snart voro likasom sammanbundna med en enda outredlig sisenhärfva. När det var gjordt begynte larmet å nyo. Under tiden hade man varseblifvit furst Poniatowski, den äfven af Italienarne så omtyckte kompos:törn, i en af logerna, och nu anhöll man att han rmåtte sjunga en nationalsång. Man öfverenskom om valet, och han utförde den förträffligt. Några strofer deri lydde så: I Nel di del cimen!o sapremo pugnare, e lI sangue versare per la liberta. Sfidiame le minaccie dei re congiur.t:; sism l1beri, e nati per tali morir! — Larmi sou pronte al cenno di Pio, mandato da Dio YItalia a salvar ). Sångaren måste upprepa hvar vers på nytt, och andra gången instämde hela publiken i chör. Ropen emellanåt voro ofta af högst egen art; t. ex. lefve muskötterna — sablarne — kanonerna! Lefve våra bröder, Siciliens martyrer! Lefve vårt Lombardi! Död åt jesuiterna! Ned med Italiens fienderl! Hela staden var eklärerad om natten, men gatu-uppirädena då kunna svårligen beskrifvas. Soldaterna gingo med trummor genom staden, och omfamnade alla som kommo dem i vägen. De ofvananförda ropen ville aldrig taga slut; trummande och rTopande hvimlade allt om hvartannat. En karabinier drog sabeln och skrek Svärjen alla på detta vapen, att vi skola slåss til sista man för våra bröder i Lombardiet! Man ropade lefve den 4 Sept. 1747, — den dagen då österrikarne utdrefvos ur Genua. Ingen talade med en annan, utan att kalla honcem bror; man samspråkades med obekantz2, som om man kännt dem alltid; alla tycktes ha blifvit hvarandras förtrogna vänner; hvarje vivatrop af de mötande måste besvaras med ett dylikt. Alla vagnar och diligencer voro utstyrda med fanor; pass geiarne ropade: lefve våra bröder florentinarne! och besvarades med ett !efve våra bröder romarne! — eller hvad annars de resande voro för landsmän. All2, särdeles utländningar, kunde ej nog förundra sig öfver den ordning, som beherrskade all denna oreda. Intet gräl, inga knuffningar, intet tillgrepp, intet ofog bland en sådan menniskohop, utan all bevakning af polis eller militär! Sällsamheten kan väl till någon del förklaras deraf, alt man aldrig ser italienaren drucken. Så slutades söndagshögidligheten — standarfesten i Florens — och dagen derpå skred man genast till det allvarsamma af saken, som alltsedan fortsatts. På alla torg exerceras: verl!dsliga män af alla klasser, munkar och qvinnor lära sig svängningar och handgrepp. Klostren erbjuda i tilningarne sina gårdar till öfningsplatser, göra insamlingar till nationalgardets uniformering, och hafva förklarat, att om Pius IX manar till vapen, så skola samtlige munkarne marschera. ) ) På pröfningens dag skola vi veta att strida, och gjuta vårt blod för friheten. Må vi trotsa de sammansvurne konungarnes hotelser; må vi vara fria, och födda att som sådana dö! — Vapnen äro färdiga när Pius vinkar, förordnad af Gud att frelsa Italien.