Aftonbladet – 9 oktober 1847, sida 2

entligheten; kontroll. Det är denna häfstång,: som hufvudsakligen alstrat det engelska folkets ; ora moraliska energi, men som i vårt land under det gamla systemet var föremål för denna inskränkta politiska förskräckelse, som alstrade en benägenhet att se revolutionära syften i hvarje offentlig lifsyttring, som icke direkt utgick från maktens förmynderskap. Och så länge men ser regeringen ännu försöka, att i mer eller mindre mån underkänna en af de första och vigtigaste af ett fritt folks rättigheter, så vidt det skall få bära detta namn, så har man svårt att tro, det icke åtskilliga af de gamla böjelserna också ännu sitta qvar i den innersta tanken. Det märkliga företer sig med detta konseljbeslut, att ju mer man tänker derpå, ju mindre kan man begripa grunden hvarefter hrr regeringsledamöter bandlat. Man skulle nästan känna sig fallen att antaga den version, man hört från ett och annat håll frarckastas som alternativ, nemligen att den t. f. regeringen föreställt sig brrRaab och de öfrige Calmarlänsboerna hafva ämnat sammankomma för att sätta sig ned och effektivt dela länet, och kanske i sammanhang härmed äfven utnämna landshöfding i det uppkommande nya länet. Et sådant företag hade från enskildes sida natwligtvis varit ravgalet och borde förekommas. Emedlertid vet hvar och en, att frågan ingenting annat rörde, än att sammankomma för att öfverlägga, diskutera, tänka och meddela hvarann sina tankar öfver nyttan eller skadan af Calmarläns delninz, samt ait, i händelse man fann delningen nyltig, ingå till Kgl. Maj:t med underdånig anbålian derom. Ur hvilken synpunkt — lagens eller förnuftets — kan detta vara brottsligt? eller ens på minsta sätt otillbörligt? venvördigt mot regeringen? Man målte väl begripa den himmelsvida skillnaden mellan att sjelf göra en sak, och att ingå med begäran till regeringen om sakens görande. Men endast det sednare utgjorde syftemålet. Hvad är det då slutligen man bar velat, och kanske fortfarande vill bindra? Jo, svenska medborgares naturliga och af ingen befintlig lag hindrade rätt, stt tänka öfver allmänna ärender, meddela hvarann dessa sina tanker, och slutligen ingå till regeringen med deraf uppkommande önskningar. Det står alltid regeringen fritt, att lästa hvad afseende den behagar på en dylik petition; men attnalkas majestätet med sin ar hållan, utgör någonting i s:g sjelf så oskyldigt, att det endast i rent despotiska länder förvägras undersåtarne. Saken måste dessutom här botraktas ur syn punkten af svensk gifven lag. Att 2846 års tillämpade författning alldeles icke ligger hinder rot den ifrågasatte sammankomsten, har i D. A. blifvit så tydligt utredt, att vi deröfver ej behöfva yttra oss vidare. Men imedlertid ser man af det som skett ett nytt och lysande exempel på skadan af mindre nödiga reglementeringar, emedan de af auktoriteter så lätt kun: a förvridas till saker, som författningen aldrig åsyftat. Det är klart, att föreskriften om kronfegdens påskrift icke innehöll sätt för honom alt vägra en sådan, utan endast åsyftade att han nödvändigt skulle komma till kännedom om mötet, för att kunna vara tillstädes och gå tillhanda med upplysningar 0. s. v. Likväl ser man nuv, alt både kronfogde och landsböfding förstått föreskriftens mening så, att, emedan kronfogdens på-krift behöfdes, så måste han också kunna vägra den, om han ville! Just det!a sätt att konkludera är hvad som medför eit så ändelöst trassel cch så otaliga vexationer från allebanda myndigheters sida. Man erfar dagligen något analogt härmed iresultaterna af de nya näringsförordningarne, bvi:ka lida af samma stora fel. Äfven i dem stadgas, j:mte näringsfriheten, en mängd formaliteter af anmälanden och påskrifter m. m., hvilka visserligen i sjelfva förordningen icke hafva det syitet, att auktoriteterna skola vara beiättigade at hindra den gina näringsfriheten eller säga nej åt de sig anmälande; men hvilka likväl ofta just så tolkas, emedan mången myndighet resonerar så här: efter min påskr.ft erfordias, så måste jag kunna neka den om jag vill! och sålunda förvandlas skyldigheten att blott behöfva anmäla sig och riå bevis om att anmälan skett, till en ansökning, som myndigheten efter gammal öflig sed un:er sig befogad att underkasta sin pröfuing, och tror sig kunna afslå, om han för godt finner. Åtminstone kan det i många fall draga ut på tiden med den gifna frihetens meddelande, enär den som öfver hind:et klagar hos högre rätt, dock alltid nödgas afvakta en resolu:ion härpå, hvilken kan dröja i åratal, om det vill väl; en för mången så känbar skada, att när dertill lägges en mängd genom vexationen uppkomna kostnader, näringsfriheten presenterar sig bedröflig nog till sina följder genom förordningarnas redaktion, då den deremot genom sin princip, rent och klokt tillämpad, skolat bära de bästa frukter. Av 219 VS VI Skyddsföreningens sammankomst i onsIdags var ganska fåtaligt besökt. Som hr justiliekanslern von Kock lärer varit förbindrad att öfvervara föreningens sammanträde, fungerade hr justitierådet Schmidt såsom ordförande. Först företogs justering af protokollet för d. a ee Ar än LL. på