Aftonbladet – 9 oktober 1847, sida 2

sul i Tripolis, långt för detta tagit afsked. Hanl lärer, sedan konsulsbefattningen upphört, änau: uppbära ett arfvode 2f 4090 rdr bamb. bko,l hvilket apföres såsom skäl mot den begärda pensionsfördelen. A andra sidan kan dock sä-j gas, att hr Habr, om han stannat hemma ru hade varit ovilkorligt berättigad till pension. — I Jönköpingsbladet läses: Wexjö konsistorium har, om man får tro Jönköpings Tidning, genom ett rältsvidrigt och godtyckligt, förfarande, så tillställt att kontraktsprosten Almqvist i Skärstad, ehuru af pluraliteten inom presterskapet utsedd till representant vid instundande riksdag, blifvit undandrillad för att lemna plats it lektorn prosten Melander. Som man vet var prosten Almqvist bland de ledamöter under sista riksdag, hvilka voro en smula besvärliga för h. h. erkebiskopen och hens hendilangare, och som dessutom icke lär vara persona grata hos biskop Heurlip., Jönköpingsbladet lofvar äfven att söka få reda på förbållandet med denna, som det syne:, icke betydelselösa hände:se. fn — Det lärer nu vara i fråga, att här i Steckbolm inrätta en handiverks-tidning. Tryckta subskriptionslistor lär:, enligt hvid D. A. berättar, cirkulera. — Den i dag på Steckholms horisont inträffade partiella solförmörkelsen bar för töcknig bimmel icke kunnat synas, åtminstone icke på de flesta ställen här i orten. PAGE OSADagligt All-handa yttrade sig i går ganska oförstä!ldt om regeringens resolution rörande dena bekanta frågan om mötet i Gamleby, hvarigerom regeringen förklsrar kronofo;den hafva gjort rätt i att vägra sin påskrift å meddel:d armälsn om en tillämnad sammankomst af åtstillige invånare i linet, och deri regeringen tillika yttrat att sjelfva ämnet, fastän utgörande en för hea orten vgtig f.åga, vore al den beskoffenhet, ait de:s fhandiande icke kunde ankomma få invånerne i de omnämnde phäraderna. (Se vidare Aftonbladet för i Tisdags, def den kungliga resolutionen finnes införd med anmärkningar.) Allehanda yttrar, efter omnämnande af 1846 års kungörelse, blond annat föl:ande: Vi hafva sedan genomläst den ifrågavarande författningen, och finna deraf, att väl kungörelsen för det ifrågavarande mötet erforårat kronofogdens påskrift, men deremot hafva vi omöjligen kunnat upptäcka någon bokstaf i samma författning, som berättigar kronofogden alt vägra en sådan påskrift, d. v. s. att ingå i pröfning om föremålet för sammankomsten. Hans enda rättighet är nemligen att underrättas om beskaffenheten af det ärende, som skall afhandlas, jemte tid och ställe, hvilket allt här skett. Uppenbarligen är neml. ifrågavarande författning gifven, icke för att hindra sammankomster emellan svenske medborgare om allmänna angelägenheter; utan åsyftar endast att vederbörande kronobetjening må öfvervara sammankomsten och utan att (såsom det heter) inblanda sig i öfverläggningen af det förekommande ärendet, tillhandagå med upplysningar af hvad lag och författningar derom föreskrifva samt tillse att ordning och skick bland de församlade vidmakthålles. Afyen detta är visserligen, om man så vill, ett band på friheten att offentligen samlas till öfverläggning; men något förbud mot dylika sammanträden innefattas dock icke för något fall hvarken i lagens ord eller mening, och följaktligen ej heller någon rättighet för kronofogden att gerom vägran om bevis angående kungörelsens kommunikation hindra en af någon I fastighetsegare i orten önskad sammankomst för gemensam öfverläggning. En sådan rättighet att förbjuda ett möte tillkommer ej beller konungens befallningshafvande, eller ens K. M. sjelf, så vida ordning och skick iakttagas, eller lagstridigheter icke i öfrigt vid sammankomsten begås. Förrän detta sker har den offentliga polismyndigheten ingen annan laglig rättighet, än som ofvan är citeradt, nemligen att öfvervara sammanträdet samt tillbandagå med upplysningar. Oss synes således obestridligt, att regeringens resolution i den förevarande frågan lieke blott, som vi förut yttrat, är advokatorisk,, Jutan belt och hållet stridande emot 4818 års författning — — — Utan att således vilja påstå, att Iden t. f. regeringen, medelst den ifrågavarande resolutionen, haft för afsigt att ådagalägga någon politisk ovilja mot offentliga öfverläggningar i allImänna ärenden, minst i en sak af så purt ckonoImisk beskaffenhet, som den om Calmare länsdelIning, är dock svårt för regeringen att afskudda sig den förebråe!sen att hafva tolkat 1846 års författning på ett sätt, som hvarken kan juridiskt eller politiskt försvaras, och hvilket endast må betraktas isåsom ett handtag åt landshöfdingen Nerman, som Igwhevars icke skulle komprometteras med att få orätt emot några enskilda. D tta räsonnemsng ir så bindande, att in-Igenting deremot lärer kurna invändas. I öfrigt lär här icke så mycket frågan orm de materiella -Iföljderna af regering ns ifrågavarande resolutisn; ty äfven vi kunne ingalunda föreställa att man numera skulle vilja försöka at! sa den muniga yttranderötten genom att låta polismakten hindra medborgare att samI mantr da til öfserlärgningar om allmänna ärenIder :f lullig beskeffechet, äfven utan att ser-Iskild anmälan derom göres, Ett så starkt och olagligt återgående kan väl en och arnan Önska, men näppeligen någon numera tilltro sit -latt vilja direkt tillstyrka. Men skillnaden mel ellan regeringens beslut in casu och en sådar Ireaktion är i allt fall ganska fin till principen ech saken har dessutom en annan lärorik 1 ärk: -I värdighet deruti, alt den visar, hurusom d goda herrer, som undertecknat besutet, på sin: -ltburetter icke förmå uppfatta den stora oc! a vigliga sannin. en, 2tt svenska nationen, likasor ,landr:, numera kommit till ett stadium al de alsaciala lifsvets fordringar på utveckling, son både regering och byråkrati och de egentlig -Istatsmakterna tillsammans äro vanmäktiga at 8 Bet