Aftonbladet – 9 oktober 1847, sida 1

hon likvil att få den stackars negerns hand i sa mun, och h:d2 nära acbltit ett fisger, om icse de andra lommit skynhamt till bjelp. Imeclatid hide bödeln md starka tåg bundit hans fotoch handleder, oc3 fistat ändarna vid !e ofvanaämndz2 ringbaltarne. S dan detta var sgjordt, losssde han bl.exet, och dea tunga masehinen, som Lknad ett tråg, ned örd s långsamt på fångens bröst. Marvel tog då två jernvigter, af fem lispunds tyngd hvardera, och lade dem i tråget. Som detta syutes oull äckligt, tillade han, efter ferm minu:ers förlo. p, ännu en fempundsvist. Firgen earndade; med möda. Hong storka natur ej rde fkväl, sti han kurde hålla vt. Sedan hen ea kel timma uthbärdat desna to tyr, blef, på er vinx af Jonathan, ytierligzsre en fempundsvigt tillagd. Na märktes, inom få minuter, en iruktansvärd förändring. Adrorna i hans bal: och parna uppsvällde och svarinade; hans ögon tycktes vilja uttränga ur sina gropar och stirrade vildt; n tjuck svett betöckte hela hen: ansigte; och blod frustade ut från hans mun, näsborrer och öron. Varten!s pu:tide han. Bödeln skakade på hufvudut. BVill ni ge med e? frågade Wild. Blueskin svarade på det sittet, att han lyfte opp hufvudet cch slog det våldsamt tillbaka mot stengolfvet, för att göra slut på sitt lidande. Men man förekom alla vidare försök al det slaget, Försök med en trepunding till, sade Jonathan. Håll! suckade Blueskin. Vill ni svara domstolen då? frågade Will med barsk ton. nJag vill! svarade fången. Slåpp hozom lös! sade Jonathan. Ni ser, Marvel, att vi lyckades ändå bota hans envishet. Jag vill lefvan, ropade Blueskin, i det han