Aftonbladet – 8 oktober 1847, sida 3

Hon går en vida lättare och säkrare väg till sitt mål, Hon utbreder sina håfvor för menniskan, inger henne behöfvets väckelse, njutningens begär, skänker henne hufvudets skattkammare och musklernas spänstighet och säger till. henne: arbeta och pjut. Och den oförvillade menniskan följer denna vink. Hon arbetar, hon förvärfvar först sitt uppehälle, sedan något derutöfver; hon kan då hvila, förbättra sin belägenhet, öka sina njutningar och af allt detta följer belåtenhet, sinnesfrid, erkänsla mot gifvaren af det goda och bjelpsamhet för dem, som fått mindre af bans skänker. Nu kommer den onda dagen. Haglet eller vattenflödet förderfvar en del af skörden, rofdjur inbryta ibland bjorden, en tillfällig skada eller en invärtes sjukdom bäddar plågans läger.: Då uppmanas hon till ökade ansträngningar och dessa krönas af framgång, men för att vinna den, måste hon spänna sin tankekraft och söka nya lättnader, bättre bjelpmedel; hon lär känna värdet af vissa bittra örter, som hennes gom bittills försmått; hon finner äfven dem nyttiga; har under tillfrisknandets långa stunder tid till eftersinnande; nya tankar och begrepp vakna hos henne, nya anledningar att prisa naturens rikedom, dess visa inrätining och dess Skapare. Häraf föddes religion och religionslärare, icke tvärtom. Och det system, som naturen anvisat den enkla, okonstlade menniskan, skulle vara användbart för den s. k. hyfsade, d. v. s. denna skulle 2f sin kultur lära att förakta naturens gång och försmå hennes handledning! Hon skulle således af sin bildning hemta missaktning för :sitt upphof och anledningar att mästra det! Nej, bildnirgens förmåga gefs henne för att bättre kunna studera naturen och säkrare följa hennes anvisningar, och ju sannare, ju högre bildningen är, desto enklare och naturenligare är hon. Dess följd måste vara, att menniskan, understödd af alla snillets och tankekraftens bjelpmedel, skulle kunna, i ojemförligt ymnigare mått, begagna naturens gåfvor, lära sig deras måttliga och förnuftiga användande, mångfaldigt förbättra sin ställning, föröka siva lcfliga njutningar, ej sträcka begäret och önskningarne öfver behofvets och förmågans gräns, i hvarje genväg till arbetets lättnad, i hvarje vunnen ny produkt deraf, i de ständiga företeelserna af detta slag, i de dagliga eröfringar konsten, slöjdskickligheten, jordbruket och näringarne göra, således i hvarje ny dags händelser se en ny anledning till förkofran och följaktligen en anledning till bcundran och tacksamhet mot Försynen. ooo Om detta icke inträffar, om statsborgaren under så gynnsamma förhållanden icke känner sig lycklig och belåten; om ban tvärtom klagar öfver ökade svårigheter, bekymmer och nöd; om, till följd af den dagligen mera tryckande känslan af dessa svårigbeters tyngd, hans förtröstan till Gud undergräfves och bans religiösa känsla svalnar, så ligger sådant dels i samhällsinrättningarnas brister, dels i hans egna misstag och förseelser, och det afbjelpes ej genom religionslärarens bemödanden, hvilka man för öfrigt bör förmoda icke nu underlåtas mer än förr, — ja, som man till och med kan tro nu vara innerligare och varmare än kanhända för 40 å 50 år sedan. Jeg har redan sökt vidröra åtskilliga af sambhällsförbållandernas brister och skall ytterligsre återkomma till detta kapitel. Men jag har äfven anmärkt, att na!uren så vist inrättat allt, att menniskan inom sig sjelf äger en skatt af kroppens och själens krafter, som, åtminstone till en ganska stor del, göra henne oberoende af andras inflytelser och sätter henne i stånd att, dessa till trots, om ej höja sig till någon större grad-af välstånd och yttre lycka, åtminstone hålla sig uppe och någorlunda drägligt taga sig fram genom lifvet. Man kan ej nor ofta erinra om denna sanning, och jag tillstyrker hvar och en att se sig omkring bl:nd närmare och fjermare omgifnipgar, då man skall finna den, med ytterst få undantag, af all erfarenhet bekräftad. Om ej så vore, så skulle menniskan vara lemnad till rof för den olyckIgaste, nyckfullaste uch obestämbaraste af all slump: sina liksrs godtycke, egennytta, oörstånd och passioner. Så illa är det likväl icke. Hon äger inom sig förmågan ätt göra sig oberoende af dessa, att i väsentlig mån sjelf skapa sitt öde och, noga räknadt, härrör nästan allt det förtryck, det elände och lidande som hemsöker henne, deraf att hon icke rätt förstår och följ2ktligen med icke nog allvar vill sitt eget sanna bästa. Med ett sådant förstånd och en sådan vilja hos mängden, skulle det yttre våldet, sjelfva den vilda, despotismens tilltag bli vanmäktiga och staternas styrelcer ej kunna utöfva någon förderflig inverkan på de styrda. Om således individernas belägenhet i närvarande stund icke är lycklig, hafva de till en stor del att derföre skylla sig sjelfva, och för att med ett enda ord angifva orsaken dertill, heter den: ekonomisk vantrefnad. Denna är skulden till: nästan allt det onda; hvaraf nutiden lider, ty derifrån bärflyter karakterens löslighet, sedelärans försvagade makt, olofliga utvägars användande att förbättra sin ställning, dessas nödvändiga otillräcklighet: sålunda fattigdom och förbrytelser i stort och smått och hos alla klasser. Man har i allmänhet för litet gifvit skt på