Aftonbladet – 8 oktober 1847, sida 3

Koapitalersättningarne torde lämpligast böra bestå i statsobligationer, löpande mad fem. procents ränta och ställda på en längre amorteringstid. z i Äfven detta förslag lärer ej komma att sakna motstånd. Visserligen skola de ifrågaställda statsobligationerna icke finnas obehagliga för åtskilliga; men andra deremot skola i dem finna ett nytt försök, att inleda det allmänna i det förderfliga statslånesystemet, och den ökade utgiften. för räntan och amorteringen skall äfven synas afskräckande. Härvid erinrar jag likväl: 1:0 att fördelen af reformen är så stor och öfvervägande, att uppoffringen derföre jemförelsevis är en obetydlighet; 2:o att den blifvande ersättningssumman sannolikt ej kommer att stiga till något särdeles stort belopp. Jeg är nemligen öfvertygad, att ganska få, kanske ingen, hvarken fabrik eller annan näring, derigenom gick under, utan tvärtom att de flesta komme att tillväxa; samt att den ökade skatten för vissa egendomar, hvilka nu åtnjuta en lindring deri, icke heller skulle bli så särdeles stor, som man vid första påseendet föreställer sig. Deremot tänke man sig de ofantliga Jlättnader, som härigenom skulle tillskyndas både det allmännaoch individerna. Närivgarne skulle vinna hvad de bäst af allt behöfva, men aldrig i vårt land ägt: säkerhet. Hvar och en idkare skulle kunna med trygghet uppgöra sina beräkningar, skulle kunna pröfva möjligheten att täfla med den utlindske producenten och vetz, att ingen rubbning i hans kalkyl vore att befara hvarken af riksdagsåtgärder eller regeringsbeslut. Skatterna skulle bli bestämda, deras beräkning, till följd af egendomens taxeringsvärde, så lätt, att hvarje skattskyldig på förhand sjelf kunde göra den. En stor del af de embetsmän, som nu sysselsättas med uträkningar och kontroller, den ena obehagligare och minutiösare än den andra, skulle härigenom bli öfverflödiga, deras löner efterhand kunna besparas, och de många hus och byggnader staten nu för detta ändamål underhåiler, kunna användas antingen för bättre behof, eller genom sin försäljning gifva en tillgång för amorteringsfonden. . Lefnadssättet. Så snart fråga väckes om det moraliska onda, hos hvilken folkklsss det må yppas, talar man vanligen om en försvagad religiositet, kanske om religionslärarnes ljumhet och bristande verksamhet, och såsom botemedel föreslår man denna känslas lifvande och uppmaner själasörjarne att dertill använda allvarligare nit och större verksamhet. Utan att vilja bestrida dessa föreställningars riktighet, vågar jag likväl tro, att det onda, hvar det finnes, dels äfven har andra orsaker, dels att den försvagade religiositeten icke är dess orsak, utan dess verkan, och att presterskapet blott ken ganska medelbarligen bidraga till en förbättring. Man predikar icke och kateketiserar icke insigter i menniskorn2s hufvud och dygd i deras hjertan, åtminstone gör man det visst icke endast genom dessa medel. Predikningar och katekeser äro nemligen icke de som väckt menniskans förstånd och lärt henne dygden, utan det är förståndet och dygden, som alstrat lärorna och beredt dem insteg. Eljest skulle mörker och last beherrskat verlden ända till dess predikanter och skriftlärda bunnit uppstå, och likväl visa all historia och all erfarenhet, att förr än kathedrar och skrifna böcker funnos, fanns sundt förnuft, rena seder, bjertlig enfald, redlighet, godhet, välvila och menniskokärlek. Naturen hår hvarken skapat kathedrar eller böcker. les för den monarkiska principen, vådliga prejudikatet: att icke akta bestående rättigheter, hvil-. ket nu, kanske lagstiftaren omedvetet, ligger till grund derför. För att sådant skulle kunna iakttagas, hade likväl lagen bordt stiftas, icke med den andra statsmaktens förbigående, utan med kennes hörande. I allmänhet är tyvärr lagstiftningens vetenskap både till anda och form en terra incognita för mängden af våra statsmän, eller rättare: statsembetsmän, och det vore väl, om de aldrig vågade sig ut på detta område, innan de först rådfrågat de insigter, som möjligen kunna träffas utom deras krets. Det vore derföre väl, om antingen regeringen frivilligt försakade sin grundlagsenliga ekonomiska lagstiftningsrätt, och i sådana vigtiga fall, som de af henne under de sista tvenne åten utfärdade författningars vidtagande kommunicerade sig med Ständerna, eller i fall hon nödvändigt skall lagstifta på egen hand, på en gång räddade skenet af sin värdighet och rådgjorde med de förståndige inom landet genom följande medel: Konungen lät, liksom Napoleon, vederbörande departementschef till sig afgifva en berättelse å ett förslag om det ifrågavarande ämnet. Denna berättelse trycktes till följd af Tryckfrihetslagens medgifvande, underkastades således indirekt offentlighetens granskning. och beslutet kunde sedan fattas i enlighet med de gjorda anmärkningarne, i fall sådana blifvit afgifna. Hvad skulle man t. ex. i England sagt om ministrar, som på egen hand och Parlamentet oåtspordt utfärdat förordningarne om smidesrätt och kolhandel, om närivgsfrihet, sockenstämmor och fattigförsörjniag ). Och Englands regering saknar likväl hvarken energi, makt eller anseende! ) Förf. tyckes likväl icke här hafva tagit i betraktande, att nysshnämnde ärender redan hade varit föremål för underd. skrifvelser från Ständerna och förevarit bos dem flera gånger, hvarföre denna anmärkning måste förfalla. Red:s anm. OO EEE ——— RA ——-— Lsv