Låt oss försöka att komma in genom källa ren,, sade Blueskin, i det han sampade p marken. Hör är ea stor lucka, genom hvil ken den gamle tjufgömmaren inpraktiserar all tyngre gods, som han vill försticka i de hem ligaste vrårna af sn helvetiska boning. Jag ha många gånger sett honom dermed sysselsatt. Uader det han gjorde denna anmärkning försökte Blueskin att, med tillbj.lp 2f en mej sel, som hsn händelsevis hade på sig, upplyft luckan; och sedan han fått upp den sa myc ket, att han kunde komma emejlan med fing rarna, lyckades han snart med Jacks tillbjel; upplyfia den helt och bållst, då ett mörkt hi syntes, i hvilket han hoppade ned. pFölj mig, Thames,, ropade Jack och hop pade efter B!ueskin ned i öppningen. De. befunna sig nu i ett slags källare, i hvar andra ända de funna en dörr. Den var stängt på insidan. Men Jack tog mejseln af Blueski och sköt dermed regeln tillbaka inom en hand vändning. Så snart de kommo inom dörrn, hördes et häfuigt morrande. Låt mig gå förut, sade Blueskin; hundarn känna mig. Sch! sch! mina gossar. I detsamma gick han fram till de arga dju ren, som vo o bundna vid väggen; de igenkänd honom genast och lito allesamman passera utal alt skälla. Efter att ha trefvat sig fram genom ett elle par mörka och fuktiga hvalf, kommo de ändt ligen till en trappa, som de stego uppför, och befunno sig nu i nedra förstugan. Såsom Jac hade förmodat, fanns ingen menniska der; el