nomer, lingt ifrån att rädas för täflan med utländningen, på mångfaldiga ställen uttryckt den öfveriygelsen, att oaktadt all den omsorg som i England och Skottland redan förut egnats åt åkerbruket, i jemförelse med hvad som skett t. ex. hos oss, så anses jorden derstädes, när den kommer att skötas med all den omtanka hvartill en anvisning blifvit lemnad genom de nyaste vetenskapliga upptäckter, kunna med säkerhet gifva tre gånger så mycket som för närvarande, och afkastningen deraf inom några få år blifva mer än tillräcklig att föda en större befolkning än Storbritannien för närvarande äger, utan behof af utlindsk tillförsel, med undantag af de år, då en missgynnande årsväxt inträffar. Men hvad erfarenheten i detta hänseende visat vara follet i England, måste äfven blifva det i Sverze. Det är dessutom väl bekant, att tt stort och för jordbrukets rationella bedrifvande menlgt missförhållande ännu här på de flesta stilln äger rum, dels mellan den öppna åkerjordens vidd och det kapitel och arbete, som borde anvä das dergå för att gifva den största möjliga fruktbirhet, dels ochså i Pproportionen mellan åkern och ängen till hvarandra. Resultatet häraf är synligt för alla. De fiecte landthiukare hsofva icke allenast brist på gödsel åt den öppna jorden, utan landet i det hela har äfven et cå otillräckligt förråd af öfriga viktualier, att importen deraf uppgått till stora summor, då likvål den redan upptagna jorder, rätt sköit, skulle kunna ej blott föda cn dubbelt större befolkning än vinu äga, utan ändock leranr öfverskott till export. Orsaken till detta förhållande drage vi icke ibetänkande att till en del tillskrifva den höga importtull, som varit rådande på spanmål och bränvin, hvilken gjort, att flertalet lagt sig på dessa båda artiklir företrödesvis för att begagna korjunkturen, med förbiseende af den, om också ej så hastiga, likväl varaktigere och säkrare fördelen att genom en ökad Jladugårdsskötsel och ett deraf erbållet rikare gödningsförråd efter några år kupna erhålla ett lika stort om ej större qvantum spannmål på ett mindre fält, och tillika en reel vinst af ladugårdspiodukter. Måhända bade det ej varit utan sin nysta, om föreningen i Gefl: ingått något utförligare på detta kapitel. I alla fall ansa vi det ligga både i det allmännas intresse och vara konsumentens rätt att erbålla lifsmedel för bästa möjliga pris; och om men icke nu kan helt och hållet frigifva spanmålsimporter, så borde tullen derå hkväl ställas så låg som möjlgt. Ungefär sak s:mma är det med artislarna kött, smör, fläsk och talg. Det är visserligen savnt, att föreningen föreslagit nedsättning af tulltaxan på dessa artiklar, men vi inse ej skälet hvarföre icke t. ex. kött kunde förestag.ts till tullfri införsel. Derigenom skulle man kunnat befordra en så beskaffad trafik, att Sverige stundom kunde importera kött från Finland och deremot exportera samma vara från de södra och vestra orterna, allt till ömsesid g fördel. A artikeln fläsk synes framför allt tullen böra helt och hålet borttagas. Under jordbrukets närvarande tillstånd befinner sig nemligen svinskötseln jemförelsevis på en låg ståndpunkt och bör kanhända icke artificiellt uppmuntras, men genom tulifrih:t på fläsk kunde handeln med Norra Amerika, der fläsk fås för särdeles billigt pris, vinna ökad Lfl:ghet och större tillfälle till återfrakter för våra jernexporterande fartyg beredas — en omständighet, som man i allmänhet alltför litet tager i betraktande — samt folket bafva tillgång på ett eftersökt och närande födoämne. Orszsken, hvarföre föreningen icke föreslagit tullen på talg åtminstone lika låg som den var under finska traktaten, nemligen 19 skillingar banko per lisp., förstå vi ej heller. Denna tull skulle, med alla omkostnader, enligt förslaget, uppgå hör i Stockholm till 34 !, sk. rgs, som är alliför högt för en sådan nödvändighetsvara. (Forts. följer.) 4 sme DA s — Redaktionen anser sig böra notificera ankomsten af tvenne nyligen erhållna beskickmunnar från utaefraran ef än dancehladast TIA