manträden, och är öfver hufvud en man af fogliga tänkesätt. Men allt detta når ej längre än systemet tillåter; och samme män, hvilka genom så många af sina åtgärder ådagalägga sin goda vilja för Preussens utveckling till ett lagbundet samhälle, tro sig verkligen i stånd att efter godtfinnande låta vagnen stadna, som de bjelpa till att skjuta fram, och fordra af folket ovilkorligt erkännande af den högsta statsvisdom hos sina förmyndare, och villigt biträde till upprätthållande af det upplysta enväldets bekanta grundsats: Allt för folket, ingenting genom folket ! I följd af denna grundsats betrakta de såsom grof otacksamhet och straffbar motspänstighet, att man icke finner sig belåten med hvad de behaga tilldela; och äfven från sjelfva thronen bafva vi fått höra klagomål öfver den dåliga presseny och pupprorsstiftares brottsliga syftenn, och hört dem på det högsta fördömas, derföre att de, oaktadt så många välgerningar, icke upphöra med sin förstörande vaksamhet. Hvad man i nuvarande hofoch kabinettsregioner kallar -ålgerningar, visar sig från andra synpunkier blott såsom obetydliga vederlag för de eviga och outplånliga rättigheter, som enväldet med våld frånröfvat folket; och mellan dessa begge åsigter är ingen förmedling tänkbar. Den ena eller andra måste segra, och antingen den i förnuftet grundade rättvisan gå triumferande ur striden, eller det historiska — häfdens rätt — trycka all annan rätt i stoftet. Vid landtdagens slut förespåddes att de, som inbillade sig hafva vunnit en seger, befunno sig i stor förvillelse. Man förespådde att i stället skulle följa en reaktion, som vi hade att genomgå; ty då man bkbittills misslyckats att tillfoga de förut gällande styrelsegrundsatserna något afgörande nederlag, och tvärtom såg dem ständigt öfverlägsna: såg valen till de permanenta utskotten genomdrifvas, och deputationen för statsskuldsärenderna framtvingas och den andra kurians majoritet underordna alla sina beslut under herrekurians och kronans godtfinnande, så var det påtaglgt att ingenting väsendtligt skulle komma att förändras. Och som det spåddes, har det skett. I stället för att ramla, förskansar sig systemet mer och mer, och mer än någonsin visar det sig beredt att låta sina motståndare röna hela tyngden af sin öfvermakt. Om rågon tryckfrihet eller tryckfrihetslag är ej vidare fråga. Underhandlingarne derom vid förbundsdagen hafva gått upp i rök, på sätt man kunde veta på förhand, och vi må lyckönska oss dertill; ty hvad man kunde vänta af det framlagda lagförslaget väckte ingen lystnad efter en tryckfrihet, som endast var att anse för den bryntaostkanten, hvarmed de liberala mössen skulle lickas i fällan. I stället hafva vi nu en strängare censur, än någonsin förut, och förföljelseandan röjer sig ganska märkligt. Rättegångar mot frisinnade författare, mot personer som tala oförsigtigt och mot utländska tidningars korrespondenter, dem man söker uppspana, måste öka farhågorna för ytterligare polisåtgärder och fortsatta qväsningsförsök emot tryckpressen och allmänna rösten. I vår theologiska strid har ej heller någon mildring försports; den för någon tid sedan ut-: färdade förordning, som bestämmer religionspartiernas och sekternas statsrättliga förhållande, har icke frambragt någon större fördragsambet. Predikanten Uhlich i Magdeburg kallades att för sina lärosatser stå till. svars hos provincia onsistorium, hvilket är ortens högsta tros tribunal; och blott med en rösts pluralitet undgick han en afsältningsdom. Hsan har alltså för närvarande stadnat qvar i tjensten. Hade ban blifvit afsatt, så skulle största delen af denna stora och rika handelsstads invånare, jemte den af dem högt aktade andlige mannen, hafva utträdt ur statskyrkans gemenskap, och protestantismens inre jäsning och upplösning skulle derigenom vunnit en ansenlig tillvext. (Slutet följer.) EL aa co OMR