ett slags sång, som liknade ett afbrutet stycke af en ballad: Med namn af Owen Wood, det var En snickare i fordna dar, En lycklig sälle, ty af gull Han hade hela kistan full. Han måtte finna trohet hos mången. Men frun var stygg, och han var svag; Hon grälade båd natt och dag; Och mellanåt hon höll sig väl Med en eländig krämarsjäl. Ty otrohet sviker så mången. Jag har en skål att proponera!, ropade Sheppard och fyllde ett glas. Jag hoppas ni ej vägrar att dricka den, herr Kneebonel, Han understår sig inte, mumlade Blueskin. Hvad är det för en skål? frågade klädeshandlaren, i det han återvände till bordet och tog ett glas i handen. En skål för Thames Darrells snara förening med Winifred Wood! utropade Jack. Kneebone rodnede af vrede och satte glaset ifrån sig, utan att smaka det. Blueskin fortsatte sin visa: En dotter hade Wood, så skön, Så god, så mild, så ren som snön: Till henne krämarn blygdes ej Att fria, men fick snöpligt nej. Ty otrohet grämer så mången. Tystb ropade Jack. Men Blueskin kunde ej fås att tiga. Han fortfor med sin sång, oaltadt bans följeslagares yreda blickar, Att lyckas han försökte allt; Men hennes svar blef lika kallt. Herr Kneebone, sa hon, aldrig ni ,Kan komma att min make bli. Ty otrohet hatar så mången, Jag skulle tagit hvem som helst, pBlott för att ifrån er bli frälst. Men nu har Thames mitt hjerta fått, Jag lycklig blir med honom blott. Ty trohet finner man hos mången, Vägrar ni att dricka skålen ? frågade Jack med: otålighet. pJa, det gör jag, svarade Kneebone.