Aftonbladet – 6 oktober 1847, sida 1

Tycker ni det? sade han, i det ban tog ai sig ringen och satte den på hennes finger, som han begagnade tillfället att kyssa med passionerad ifver; bär den då som minne af mig. Å bevars, min goda herrel svarade Edgeworth Bess med ett tillgjordt leende, och såg ned på sin tallrik för att dölja sin förvirring. Ni äter inte, herr Sheppard, sade Kneebone, vändande sig till Jack, som en lång s!und hade suttit tankfull, med hufvudet lutadt mot bandn. Kapten har sällan någon synnerlig aptity, inföll Blueskin, som nu hade gjort ända på fågeln och började med ifver angripa oxharen. ,Men jag äter för oss begge.n Så ser det ut,, svarade klädeshandlaren; men ni äter inte blott for två, utan för alla. Kommer ni ibåg, Knecbone,, återtog Blueskin, sedan ban sköljt ner sin sista portion med ett stort glas brännvin; kommer ni ihåg, huru herr Wild och jag för omkring nio år sedan höllo på alt fängsla er, just i det här rummet ?x xJa, jag mins det, svarade Kneebone. Men nup, tillade han sakta för sig sjelf, ,äro omständigheterna förändrade; nu är det jag som kommer att fängsla er.n Mycket har tilldragit sig sedan den tiden; är det icke si, kapten? sade Blueskin och stötte på Jack. Mycket som jag gerna skulle vilja glömma — intet som jag önskar komma ihåg, svarade Jack med allvarsam röst. Just den aftonen, — just i det här rummet, i er närvaro, Blueskin, i er närvaro, herr Kneebone, gaf fru Wood mig en örfil, som gjorde mig till tjuf. Hon har dyrt pliktat derförn, mumlade Blueskin. Det har hon visstb, återtog Jack. Men jag önskar, att hennes hand hade den aftonen varit lika dödlig för mig, som er var för henne. Samma afton, — samma olyckliga afton, — tillintetgjorde Winifred alla förhoppningar, som