Aftonbladet – 4 oktober 1847, sida 3

Men, i stället att svara, letade Jonathan efter sin knif, för att afskära den envisa handen; och då han ej fick rätt på knifven, tog han ännu en gång sin tillflykt till knölpåken, med hvilken han började slå den hand; som höll sig fast i öfra balustraden, tilldess de krossade fingrarna nödgades släppa sitt tag. Derefter trampade han på andra handen nederst vid balustraden, tilldess äfven den blef vanmäktig. Riddaren föll. Ett doft buller, som upprepades af mångfaldigt eko från väggarna, tillkännagaf hans nedfallande i vattnet. I nGe mig facklann, ropade Jonathan. Då han lyste dermed nedåt djupet, såg han huru den olycklige hade höjt sig öfver vattubrynet och försökte klättra uppför de slippriga murarne. Skjut honom! skjut honom! gör slut på hans eländel ropade juden. Nej! hvarföre skulle man öda krut onödigtvis? svarade Jonathan med en blick, hvars vilda grymhet till och med väckte Abrahams häpnad. Det finns ingen möjlighet för honom att rädda sig. Efter flera fåfånga försök att hålla sig uppe, sjönk riddaren under vattnet, hans suckar blefvo allt svagare, och slutligen hördes ingenting mer. Nu är det slut med honom! mumlade Jonathan. — Låt osch gå tillbaka till audienschrummetp, sade juden. Man andas likschom friare der. — Hvad i Herrans namn! dörrn är schtängd! den måschte ha flugit igen under schtriden!