Aftonbladet – 2 oktober 1847, sida 2

AH Inte ännu,, svarade Winifred; men jag väntar honom hvar roinut. Imedlertd bör j:g säga er, att hvad min far hufvudsakligen fruktar för, är Jonathan Wilds olycksaliga inflytelse. Det är en fisnde, som jag alitid funnit i min väg utropade fru Sheppard med en så vild blick, att Winifred blef högligen förskräckt. Jag kan aldrig jaga honom ifrån mig. Hörl ropade Wiaifred i detsamma. Thames är å!erkommen. Jag hör hofslagen af hans häst på gården. Nu får ni ve:a utgången. Gud bjelpe mig så vissti ropade fru Sheppard, färdig att svimma. Lukta på den här flaskan,, sade Winifred. Efter en kort stund, som för den bäfvande modern syntes vara en evighet, inträdde herr Wood i rummet, åtföljd af Thames. Denne var mycket blek, antngen för den erhållra bles;yrens skull, som efter så ling tid ännu ej var riktigt likt, eller för den rörelse han erfor — eller kanhända för båda orsakerza — och han bar sin venstra arm i band. Nåväll utropade fru Sheppard, i det hon reste sig opp och såg på honom, såsom hennes lif skulle bsrott af hans svar. Är Jack benådad ? Nej, tyvärr! svarade Thames med bedröfvad mia. ,Dödsdomen är kommen, med befallning att verkställas. Det finns intet hopp mer. pVn arma, olyckliga son! utbrast enkan med en djup suck och sjönk tillbaka i singen. ,Himlen förbarme sig öfver hans själl utropade Wood. ,Stackars Jeck!n ropade Winifred och gömde sitt sn:igte vid sin älskares bröst. På en lång stund yttrades intet ord och intet ljud hördes, utom de qväfda snyftningarne af den olyckliga modern. Men plötsligen sprang hon opp, innan Winifred kunde hindra det, cch stapplade fram till Tuarces. När skall han dö? frågade hon och föste på Thames sina stora, svarta ögon, i hvilka redan brann en vansinnig eld. Om fredag, svarade han. pFredag! upprenade fru Sheppard; och i dag är det måndag. Han har tre dagar att lefva.