Aftonbladet – 2 oktober 1847, sida 2

Jag vill försöka att göra det,, svarade hon, i det hon tvang sig att smål G2 rig nu den sista omfamningen. Jag behöfver inte be er att hädanefter aihålla er från de vådliga företag, som försatt er i denna fruktansvärda belägenhet., Det behöfver ni inte,, svarade Jack med den mest .ångerfulla ton. Men förlåt mig, eburu jag aldrig kan förlåta mig sjelf, all den bittra sorg och det djupa elinde jag har förorsakat er. Ack, skulle jag inte förlåta er!, utropade hans mor med glädjestrålande blick. Allt, allt är längesedan förlåtet. Jag bar ingenting mer alt förlåta. — O, min Gud! skrek hon till med plötsligt förändrad röst och pekade åt fönstret, som Jack hade lemnat öppet, och der nu en mörk figur syntes stående. Derär Jonathan Wildl Jag är förrådd! utropade Jack, i det han kastade en blick åt samma håll. Och dörrn är stängd! tillade han, vridande på låset; död och helvete! hur kunde j2g vara så galen och gå hit obeväpnadl, Hjelp! hjelplo skrek fru Sheppard. Var tystl sade Jonathan, i det han helt sakta klef in genom fönstret. Era rop tjena till ingenting. Hvem helst som derigenom hitkallas, är tvungen att bistå mig med er sons gripande. Var tyst, säger jag, om ni önskar hans räddn:ng. Skrämd af Jonathans beieende, undertryckte fru Sheppard det rop hon redan hade på sina läppar, och både mor och son betraktade med farhåga tjuftagarens grofva figur, som i skymningen syntes dubbelt bredare och större än han i verkligheten var, och nästan tycktes fylla hela fönsteröppningen. Utom sina vanliga vapen, hade Jonathan hängende i ett snöre vid handleden en ofantlig påk, försedd med en stor och tung biyknapp: ett favoritvapen, som han alltid tog med sig på farligare expeditioner, och som skulle, i fall det hade behöfts, underrättat Jack Sh-ppard, att närvarande expedition var ansedd som sådan.