Aftonbladet – 2 oktober 1847, sida 1

hår, som stucko fram under kufvudbonaden, utvisade att heniges : hår hade blifvit afklippt, och först nyligen börjat åter få växa. Stackars fru Sh-ppard,, suckade Winifred, under det hon betraktade den vackra men aftörda gestalten framför sig: Stackars fru Sheppard! när jog ser benne så affallen och tänker på allt hved hon har lidit ceh allt hvad som ännu återstår henne att lida, så vore jag nä tan färdig att. be Gud om hennes förlossning. från sitt elän:e.. Jag törs inte tinka på:den verkar, som hennes sons öde — i fal de framställningar man gjort för att rädda honom blifva fruktlösa — rödvändigt måste hafva på hennes försvagade kropp, cch ännu mer på hennes så grymt plågade själ. En Guds nåd var det i alla fall, att det vildsinta slag, som den bofven Wild gaf henne och som bragte henne nära grafvens brädd; deremot återg.f henne sitt förnufts bruk! Ack, nu rör hon på sig Härvid gick den unga flickan något afsides, medan fru Sheppard drog en djup suck och öppnade sina ögon, som nu syntes större, mörkare och mer melankoliska ön någonsin. Hvar är jag? ropade bon och strök tig med handen öfver pannan. Hos era vänner, bäsfa fru Sheppard, svarade Winifred och steg fram. Åck, är det ni, min goda, unga miss?, sade enken, med eit svagt småleende. När jag först vaknar, fruktar jag alltid att jag skail återigen befinna mig på det der rysliga stället.n Det .behöfver ni ej frukta, svarade Winifred med ömt deliagande; min far vill att ni aldrig mer skall lemna hans husp