Aftonbladet – 29 september 1847, sida 3

tära -tjenstemanna-korpsen, der lönerna är knappast och lyxen störst, är det likväl ty vär ingenting mindre än sällsynt inom den civila och der ännu betänkligare för det allmänna hvars tjenst i mer än ett hänseende lider af er osjelfständig, i ekonomiskt bryderi försänkt embetsmanna-korps. Om den utväg vidtoges, att man för inträdet på tjenstemannabanan fordrade allmän humanistisk bildning såsom oeftergifligt vilkor. men af applikativa kunskaper inga andra är sådana, som bestämdt tillhöra det blifvande embetet, dock med det billiga anspråk, att dessa borde vara redbara och grundliga; om den, hvars årliga inkomster uppginge till ett visst belopp, t. ex. minst 4000 rdr banko, ej vore berättigad till löns åtnjutande, så linge denna icke öfversteg det nämnda beloppet, eller åtminstone ej till mer än hälften; om progressionen fortsattes med antagande af den princip, det hvar och en är skyldig att egna sina krafter åt det allmänna, utan annan ersättning än den egna uilredsställelsen, och att de löner, staten betalar, icke äro godtgörelser för tjenster, hvilka ej kunna med penningar gäldas, utan endast ersättningar åt den obemedlade, men förtjente mannen, som eljest skulle se sig urståndsatt att gagna det allmänna med sina kunskaper och sin skicklighet, så skulle den rike mången gång afbållas från att bli embetsman, och den medellöse skulle äga den hugnaden, att ban ej utträngdes af den förmögne ). Må man icke befara, att staten skulle härigenom beröfvas gagnet af mingen stor förmåga, som råkat f.lla på en af lyckan gynnad persons lott. Den stora förmågan begär icke penningelönen; hon föres af ea inneboende drift att göra sig gällande, att ockra med sitt pund, och hon skulle kunna göra det med så mycket större kraft och trygghet, när henne ej kunde tillvitas att hon deriöre uppbar annan lön, än sina medborgares aktning och det egna medvelandets bifall. De små förmågorna åter, den ringa medelmåttan, som nu mången gång tager sig fram på den torftiga förtjenstens bekostnad, skulle bli bor!a från täflingsbanan, skulle stanna inom sin krets, vårda sina engelägenheter, egna sig åt landtbruk eller närinsar, eller åt läsuving och andra nyttiga sysselsättningar, till stort gagn för alla. De obetöriga, staten ovärdiga afdragen på tjenstemännens vilkor, 2f hvad namn de vara må, borde försvinna och det på sin höjd vara förbehållet statsmakterna att, vid tider af krig eller andra allmänna olyckor, då hvar och en är skyldig till uppoffringar för det helas bästa, kunna fordra sådana äfven af sina embetsmän. Många andra tillfällen till besparingar af stalsyx och onödiga utgifier finnas, men dels är let här icke min mening att företaga någon revision af hela vårt förvaltningssystem, dels ir det temligen säkert, att om reformerna började på den ömtåliga punkten: militärbudseten, de snart nästan sjellimant sträckte sig till de öfriga. g 5 fon följer.) ) Då Red. icke ansett sig tillständigt att förändra eller utesluta något i denna skrit, måste vi likväl reservera oss mot det här uttryckta förslaget, hvilket, enligt vår öfvertygelse, skulle både blifva overkställbart och gå alltför nära in på de enskilda förhållanden, som ligga utom statens befogenhet att vidröra. Red:s anm. TERRASSER EA TEE