rarligt uppmanad att afskudda hvarje orättvis miss-jt .anke. Stockholm den 28 Nov. 1846. Bernt Erichsen Aaakre. Med det till Kongl. Sundhetskollegium ingifna originalet lika lydande intygar J. W. Lind, Kanslist i Kongl. Sundhetskollegium. S l I Herr öfverdirektören m. m. Norlings förklap ring häröfver meddelas ozsfkortad och lyderl, som följer: I Till Kongl. Sundhetskolegium! f En afskrift af Norrmannen B. E. Aakres, till Sund-; hetskollegium den 28:de November d. å. inlemnadel; klagoskrift, är mig af magistraten uti Skara till förklaring meddelad, och får jag nu, jemte öfversän-l, dande af ofvannämnde handling, meddela följandel: belysning. : Innan jag öfvergår till sjelfva saken, för att efter-14 se huruvida Aakre haft äfven den ringaste orsakl: till klagomål !), torde jag först få nämna några ordi om Aakres person, hans uppförande vid inrättnin-l, gen innan den uti klagoskriften omtalda händelsen,l samt om hans öfriga ställning, hvilket allt, efter minl. förmodan, ej kan anses utan vigt för att riktigt, kunna bedöma Aakres klagoskrift. ; Uti början af detta år anmälde sig Aakre, att! som elev vid veterinärinrättningen blifva antagen, sägande, att Norska regeringen lofvat honom understöd ?) under hans vistande härstädes, och fastän jag på det högsta betviflade denna hans uppgift, emedan jag förmodade, att Norska regeringen heldre utvalt en både till växt och ålder mer passande, än Aakre; och att Aakre ej, om förhållandet varit som han sagt, behöft anlända till Stockholm uti så utblottade omständigheter ), tillät jag honom likväl att tills vidare vistas vid inrättningen, heldst rum vid den tiden funnos lediga. Både af lärarne ochl af inrättningens elever ansågs han till lynnet högst besynnerlig, och blef derföre ej heller använd vid. maktpåliggande tillfällen :). Min förmodan, att hans uppgift om understöd från Norska regeringen saknade grund, besannades snart, då han, för skulder vid vårtiden, utan att derom göra anmälan ), lemnade inrättningen. Vid midsommarstiden återkom han och sade sig då hafva kommit i tillfälle au betala sina skulder och fortsätta sina studier, emedan han af Norska regeringen ) firge uppbära understöd; det oaktadt syntes han dock ej vid inrättningen på en längre tid, och då han slutligen återkom, sade han sig underiiden bott hos en norrman, emedan regeringen först nu utlemnat penningar till honom, hvarför han ock fann sig i stånd att flytta till Veterinärinrättningen. Sedermera blef jag från säker hand underrättad 7), att kela historien om underhållet var en dikt, och att han jemt fortfor att nedsöla sig uti skulder ), hvarföre jag bordt afvisa honom från inrättningen; uraktlåtenheten häraf är det enda jag mot Aakre har att förebrå mig. Jag öfvergår nu, för att tillägga, hvad Aakre uti berätteisen om sin förmenta misshandiing glömt att nämna, och att från början relatera förhållandet sådant det förefallit, åberopande mig dessutom på de närvarande personernas vitinesbörd. Söndagen den 22 November var Aakre af medicinalen tillsagd, att vårda en efter svårt bröstlidande tillfrisknad bäst. Vid krubbans undersökning middagstiden samma dag, fann jag den ej vara rergjord, hvilket föreställdes Aakre med tillsägelse, att om han ej bätire uppfylide sina skyldigheter, han då ej fick taga någon befattning med vården af de honom anförtrodda djur, och allraminst med ett som haft en så svår sjukdom som ifrågavarande häst. Aakre påstod på näsvist sätt, alt krubban ej var smutsig, utan blott våt; jag visade honom då skilnaden på smuts och vatten, och att det verkligen var smuts och orenlighet uti krubban. Jag förnyade min tillsägelse till medicinalen, att hafva noga tillsyn ett Aakre skötte den sjuka hästen efter föreskrift, och om det ej skedde, tillsätta någon annan i hans ställe. Då jag dagen derpå besökte stallet, fanns krubban vid nyssnämnde häst lika smutsig som dagen förut; härpå gjordes medicinalen och Aakre uppmärksamma, hvilken sednare började, liksom dagen förut, att svara näsvist och påstod, att det äfven aa endast var vatten. Förbittrad dels öfver hans olydnad att ej ha ställt sig mina befallningar till efterrättelse, dels af hans näsvisa sätt att svara, tog jag, då han nekade vara smuts uti krubban, en del deraf och förde det till hans mun, för att, då ej annat bjelpte, på det sättet öfvertyga honom om sanningen af hvad jag påstod; derefter tillsades han att rengöra krubban eller upphöra med vaktgöringen. Några timmar derefter kom Aakre ned till smedjan, hvarest jag och professor Dahlström befunno oss. Jag frågade honom då, om han ännu gjort ren krubban hos den sjuka hästen, hvarpå Aakre gaf ett högst näsvist svar, hvadan jag fann mig nödsakad att, enligt den mig uti reglementet tilldelade rättighet, extra judicialiter bestraffa honom med några örfilar; ban sprang derpå ut på gatan, och väl kommen ut, började han att skrika och bruka oqvädinsord, hvilket mig berättades af prof. Dahlström , som blifvit qvarstående vid smedjan. Flera timmar efter denna scen mötte mig Aakre och öfverföll mig med hotelse att klaga för norska ministern för den honom öfvergångna misshandling, och sade sig uti denna stund vilja lemna inrättningen; jag sade honom då: att inrättningen ej stod under norska ministerns inseende, att det vore önskligt att ministern ville betala alla Aakres skulder, innan han lemnade Stockholm, och att han som främling ej hade annan rätt att vistas vid inrättningen, än som blifvit honom som serskild grace tilldelad, hvarpå han åter, då otillständigt svar följde, tilldelades några slag. Då vi följande dag sammanträffade, frågade jag honom, hvarföre han ännu ej flyttat; han svarade, att det till aftonen skulle ske. Då jag på eftermiddagen, omkring kl. 40, gick för att efterse huru det stod till på inrättningen, omtalte eleven, som fö!jde mig, att Aakre ej flyttat, och att han nämnt, det han af bekanta blifvit tillrådd att qvarstadna. I sällskap med vakthafvande eleven Bergqvist gick jag då upp på Aakres rum, uti hvars fönster var ljust, och frågade, hvarföre han ej, som han sagt, Vore flyttad; han invände, att han ännu ej hade sina saker i ordning, hvarpå ban tillsades kunna blifva qvar öfver natten, hvilket ban likvisst förklarade sig ej vilja efter den behandling honom vederfarits, och fortfor beständigt att uti ohöfliga ordalag upprepa, det han ämnade klaga för norska ministern, och då jag ejansåg mig behöfva åhöra näsvist tilltal, tilldelades honom ånyo några slag, hvarpå han aflägsnade sig, och kommen så Jångt upp på gatan, att han ansåg sig ej kunna hinnas, började han på samma sätt, som dagen förut skett. att utösa en mänod oqvädinsord ). Fleven